Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktade rörelse till en väsentlig del bottnar i svensk romantik och till
en början direkt uppmuntras av de svenska nyromantikerna. Det
var också i Uppsala, som den första översättningen av finska
folkdikter såg dagen. En tysk, Schröter, hade 1819 kommit till Sverige
för att studera svensk litteratur, men fördes genom Hammarsköld
tillsammans med finnarne, »hörde — jag citerar Söderhjelm — dem
föredraga sina sånger, blev förtjust i språkets tonfall och runornas
innehåll och beslöt att översätta, vad han kunde få ihop». De finska
studenterna översatte runorna till svensk prosa, och denna
överflyttade Schröter nu till tysk vers på den finska runans meter. Så
utkommo Finnische Runen, tryckta i Uppsala hos Palmblad. För denna
rörelse blev även Arwidsson intresserad, och på sommaren 1819 reste
han till Savolaks för att samla runor. Men han gick aldrig över till
den finska ytterlighetsståndpunkten. Han förblev nyromantiker och
fortfor att svärma både för den götiska forntiden och den nationellt
finska poesien; i 1821 års kalender har han publicerat såväl de tre
estniska visorna som en »götisk» dikt, Konung Hakes dödssång. Sina
förbindelser med nyromantikerna i Sverige upprätthöll han. 1817
hade han rest över och stannat ett helt år. För Ravn, som då
vistades i Stockholm, tog han därvid lektioner i isländska och förnyade
de bekantskaper, som han redan 1816 vid ett kortare besök gjort
med den nya skolans koryféer Atterbom, Hammarsköld, Dahlgren
m. fl. Även Wallmark sökte han upp, »inbillade honom, att jag
hatade nya skolan, var alldeles okunnig i estetik och konsten samt
lockade honom till samtal i dessa ämnen, varvid jag oförmärkt ledde
honom till orimligheter och gick». Sin mesta tid tillbringade han i
Uppsala, där han blev intim med fosforisterna och en tid fick sköta
redaktionen av Swensk Literatur-Tidning. 1820 rönte han hedern att,
ehuru frånvarande, kallas till medlem av Stora Bergström, vari han
året därpå vid ett nytt besök tog sitt inträde. Han for då visserligen
tillbaka till Finland, men kort därefter nödgades han — och denna
gång mera ofrivilligt — företaga en ny färd till Sverige.
Den finska nationalismen hos Arwidsson hade nämligen fått icke blott en
estetisk utan ock en politisk innebörd. 1820 ingav han till senaten en begäran att få
utgiva Åbo Morgonblad; denna ansökan beviljades, och så utkom 1821 Finlands
första politiska tidning. Dess livslängd blev icke lång. Först varnades Arwidsson
för sina där införda artiklar, och då detta ej hjälpte, blev tidningen i oktober 1821
indragen. Arwidsson började då att skriva i en av regeringen understödd
tidskrift Mnemosyne, där han bl. a. fick in en artikel, som i ytterst mörka färger
skildrade tillståndet i Finland. Särskilt var det ett yttrande om militärerna, som
på högsta ort väckte indignation: »De äro ock över huvud sig lika i alla länder
och lätt tecknade. Pli, snörd rock, sällskapsbildning och rikt förråd av svordomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
