Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geografi, Haga, Brunnsviken, Mälaren och Djurgården. Dahlgren rör
sig också med Bellmans antika barockmytologi, det triumftåg, som
han skildrar i den stora Djurgårdsdikten, är tydligen imiterat efter de
bacchanaliska processionerna hos Bellman — i spetsen Bacchus, klädd
i en bryggardrängs skinnkapprock, sittande på en vagn, dragen av
150 krögare, »i första ledet springa två tjocka krögare med betsel i
munnen, hålla varandra i hand, ragla och stöta ihop sina klingande
huvud. I andra ledet lunka två dito med stora svarta mustascher,
utslaget hår, flätat med humlerev. Det tredje ledet bär en stor stånka
framför sig.» Även formen — blandad vers och prosa — är lånad
från Bellman, som har den i några epistlar.
Men Bellman var icke hans enda förebild. Så mycket han än ville
hålla sig fri från tyska, nyromantiska mönster, har han tyvärr tagit
mycket starka intryck från en tysk författare, Jean Paul — så starka,
att hans Bellmansimitationer nästan kunna sägas vara Bellman i Jean
Pauls översättning. Jean Paul, som stod mitt emellan Sturm und
Drang och nyromantiken, ville framför allt vara »genial», bizarr,
oberäknelig, och ingen har i högre grad än han praktiskt tillämpat den
nyromantiska läran om dikten såsom fantasiens fria, obundna lek. På
samtiden slog denna stil oerhört an, och man märkte ej, att den var
kokett, maniererad, onaturlig. Den förste svenske författare, som visar
sig hava tagit några intryck från den så beundrade humoristen, var
Livijn, och det är ganska sannolikt, att det var han, som länkade
Dahlgrens uppmärksamhet på Jean Paul. I själva verket passade
denna förebild förträffligt för Dahlgrens livliga lynne, hans rörliga
inbillning och hans i grunden ytliga uppfattning — passade vida bättre
än Bellman. Av den elegiska undertonen i Fredmansskaldens dikt
finnes intet spår hos Dahlgren, och ej heller naturskildringen erinrar
om denne. Hos Bellman är naturen ett staffage för människorna,
hos Dahlgren däremot saknas människorna — ty dylika kunde han
ej skildra — och ej heller åt naturen kan han giva ett verkligt liv.
I stället jäkta bilderna varandra, överraskande, oförutsedda — det är
sant — men i grunden sökta, forcerade och onaturliga. Vi kunna
taga början av den första episteln: »Ligger ej Haga i månskenet, lik
en naken, blygsam flicka i chemisens vita silverskir? Bergen äro
hennes nattduksbord, Brunnsviken toalettspegeln, behängd med ett
tunt, skimrande, genomskinligt flor, Kräftriket köket, där ännu
kammarpigorna slamra med diskarna.... Se! Kullarna häva sig och
andas liksom levande bröst. Hur skönt hon slumrar! Hennes krona
hänger däruppe i skyn; den gula av höstlöv utsirade schalen ligger
fladdrande vid hennes fötter.» Om Bellman påminner ej en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
