Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden mellan gamla och nya skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla tänkte dock ej såsom Tegnér. Hammarsköld var fortfarande oförsonlig,
likaså Livijn, vilka båda hjälpte Dahlgren med författandet av den andra
Markallsnatten. Men om Hammarsköld än hårdnackat bitit sig fast i sina åsikter,
var han personligen icke hatfull, och i Stridsfrågan i vår litteratur har han
infogat en ganska egendomlig hyllning till Wallmark: »Dessutom bör det icke
lämnas ur sikte, att utgivaren av detta dagblad (Allmänna Journalen) åtminstone har
den förtjänsten att verkligen våga sig i striden för sin mening, varigenom han
visserligen har grundade anspråk på en större polemisk aktning. De övriga
anhängarne av samma sekt hava visserligen ingen rätt att tadla honom, då de
låtit honom till det mesta alldeles ensam strida för deras sak... Till och med
måste man medgiva honom den förtjänsten framför sina motståndare, att han
med vida större och konsekventare ihärdighet kämpat för sin mening, ehuru de
medel, han valt, oftast varken varit de vackraste eller lyckligaste.»
I själva verket var också Wallmark mera bred i sin uppfattning, än vad man
av hans tidningspolemik kan förmoda. I slutet av 1819 tog han sitt inträde i
Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien med ett tal: Om det nationella i
vitterheten, där han mycket hovsamt yttrade sig om den romantiska rörelsen och
uttalade flera ganska sunda tankar. Såsom tidningsman var han dock orubblig
i sin övertygelse, och på Atterboms Fridsrop svarade han med en hånande
anmälan av Poetisk kalender samt skrev även andra artiklar mot den nya skolan.
Två av dessa införde han i den digra broschyr, som han tryckte 1821: Försök
att upplysa publiken om föremålet och beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten
inom vår litteratur. Det sista kapitlet vänder sig mot Fridsropet. Atterbom,
säger han, har under dessa elva år icke skrivit ett enda gott arbete, och så
länge han »fortfar på samma sätt, som han nu i elva år skrivit, så länge skulle
hans recensent i Allm. Journ. fela mot de första naturliga grundsatserna för en
sund kritik, om han ur massan av hans bombastiska eller vattenhaltiga
småstycken framletade och framhölle till publikens beundran varje liten vers eller bit,
som röjde en mänskligt vanlig känslighet eller en naturlig tankeföljd, uttryckta i
ett enkelt språk.» Visserligen skulle han med glädje se, att en strid slutade,
som länge tröttat den allmänna uppmärksamheten, »men han får ock förklara,
att om nya skolan vill fortfara i sina orimliga anspråk, då är hans position ännu
för god, då känner han sig ännu för stark för att kunna, utan att skamligt
förråda den värdigaste sak, något ögonblick upphöra att försvara den».
Även Leopold var ovillig att mottaga den utsträckta handen —
ej att undra på, då han fortfarande smädades såväl i den andra
Markallsnatten som i Hammarskölds Svar till Thorild från hans
korrespondent.[1] Men han, som förut föga deltagit i striden, kunde nu
ännu mindre göra det, då han just vid denna tid drabbades av sitt
livs stora olyckor: hustruns sinnessjukdom och egen blindhet. Även
Wallmark hade i företalet till sin nyss citerade broschyr förklarat,
»att jag icke mera ämnar inlåta mig i någon egentlig strid med den
nya skolan», och 1823 lämnade han redaktionen av Allmänna
Journalen. Hammarsköld stod således ensam kvar på stridsplatsen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
