Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sällskapets syfte var ännu ganska blygsamt. Medlemmarna kalla sig blott »några
vid Uppsala universitet studerande ynglingar, livade av en lågande iver för
vitterhetens odling och sina talangers bildning», och dessa hade överenskommit att
inrätta ett vittert sällskap. Det inträdestal, som Atterbom höll, är dock ganska
starkt nyromantiskt färgat, och det är tydligt, att han under det sista året
genomgått en ganska betydande utveckling. 1806 hade han i Linköpings-Bladet
offentliggjort åtskilliga dikter, vilka analyserats av Vetterlund, Risberg och — utförligast
— av Santesson. De äro hans äldsta, i den ursprungliga formen kända dikter
och äga således ett icke ringa intresse. När de skrevos, var Atterbom ännu blott
»förromantiker», och de svenska författare, av vilka han tagit intryck, visa sig
framför allt vara Lidner, Kellgren i dennes förromantiska dikter och Franzén —
en dikt, Öfver hoppet om ett tillkommande lif, företer ännu en viss likhet med
den sedan så förkättrade Valerius’ lärodikter; dessutom var han tydligen mycket
tagen av den sentimentala Werther-litteraturen och av skräckballaden. Av tyska
författare är det egentligen blott den förromantiska Göttingerskolan han känner,
Bürger, Hölty, Matthisson och Salis; från Goethe, Schiller och de tyska
nyromantikerna kan man däremot ej spåra någon påverkan. I den första strofen av den
i Linköpings-Bladet införda dikten Romance känna vi igen både Lidner och
spökballaden:
Mörk är skogen — granen stormigt viner,
Månan hemsk på brutna klippor skiner.
Spöken dansa högst i ekens topp,
Blodröd ljungar Nordens stjärna opp.
O, hur ofta under höga lindar
Sjönk jag i ditt sköt vid Svartåns strand,
Och ditt hår, en lek för lätta vindar,
Var det ännu mera för min hand.
Solens milda morgonskimmer lyste
Vänligt på din sköna svanebarm;
Himmelskt löje purpurläppen myste,
När jag kringslöts av din runda arm.
O, hur hastigt då försvann minuten!
Glädjevingad dagen flög förbi.
När jag låg emot ditt hjärta sluten,
Du var himlen. — Jag var Gud däri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
