Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och endast tjugo år — en åldersskillnad, som betyder mycket. Att Höijer icke
ville betraktas såsom kamrat till några unga studenter, som varit hans elever,
och såsom medarbetare i en studentkalender av tvivelaktigt värde, var därför
förklarligt, och att han ej ville skriva i Phosphoros, var ej märkvärdigare, än att
Atterbom avböjde ett erbjudet medarbetarskap i Lyceum och att Hammarsköld
ej mottog ett i utsikt ställt inval i Aurora. Av breven framgår för övrigt, att
Höijer verkligen velat närma sig Atterbom och Palmblad, men stötts tillbaka av
dem. På sommaren 1810 började de med Elegant-Tidning — innan ännu
Phosphoros utkommit — och med anledning därav blev det i konsistorium frågan om
att avsätta Palmblad såsom akademiboktryckare. Men enligt Palmblads egen
uppgift tog Höijer därvid så kraftigt hans parti, att anloppet avvärjdes. Så kom
missämjan med anledning av Phosphoros, och Hammarsköld skrev då till Atterbom:
»I allmänhet förstår jag mig icke på edert uppförande emot Höijer, ett uppförande,
varöver han ofta klagat. Därigenom att I hållen eder med honom på en sådan
distans, tyckes det, som I fruktade honom, och därigenom given I honom just
icke den bästa tanke om eder. Och därigenom att I stån på ett sådant avstånd
ifrån denne förtjänte och ansedde man, vinnen I ingenting.» Min innerliga önskan
— slutar han — är »att närmare förbinda eder med den mest förtjänte av våra
redan utbildade litteratörer». Men Atterbom lät icke blidka sig. Jag är —
svarade han — »så hövlig som möjligt, när jag råkar honom, ämnar med första gå
till honom, emedan han tyckes ha glömt bort de där dumma verserna[1], och han
visar sig alltid nådig emot mig. Men tills vidare kan jag icke förmå mig att mich
ihm aufdrängen, då jag dels vill bliva, vad jag kan bli (n. b. om jag kan bli
någonting) genom mig själv och egen kraft, dels är i den estetiska delen av
filosofien tämligen säker på min väg ensam, dels icke har denna pliabla natur, som
kan kröka sig vid varje ny nyck under en övermodig superioritets fötter.» Jag
ser dagligen — slutar han — »huru han behandlar de elever, dem han fordom
själv berömde och som ivrigast strävat efter hans gunst». Hammarsköld
försvarade kraftigt sin vän, och även Palmblad erkände, att Höijer »har alltid mycket
närmat sig intill Atterbom och isynnerhet nu, t. ex. på en konsert, där han direkt
uppsökt Amadeum och inlåtit sig i samtal». Men Atterbom var — för att
begagna Palmblads ord — »nog nonchalant och intraitable» och ville ej mottaga
den utsträckta handen. Ungefär ett år efter denna brevväxling dog Höijer, och
nu ångrade sig Atterbom djupt. »Jag återtager» — skrev han till Hammarsköld —
»med den uppriktigaste ånger de dumma anklagelser, jag gjorde mot den
oförgätlige under hans levnad.... Endast egoism, fördömd egoism, var den djävul,
som gjorde mig kall mot Höijer, emedan han var den enda människa, som
hittills kunnat imponera på mig, och jag var nära att hata en kraft, mot vilken
jag ej kunde sätta en jämlik. Väl! Jag är straffad.»
Såret fanns likväl kvar både hos Atterbom och Palmblad, och 1819 bröt det
åter upp, då Höijers halvbror framträdde med uppgiften, att den hädangångne
varit en fiende till nyromantiken; därvid gjorde han särskilt Palmblad till föremål
för ganska insidiösa — och säkerligen falska — beskyllningar. Detta rev upp det
gamla såret, och Palmblad yttrade sig nu ganska bittert om Höijer. Men ehuru
både Atterbom och även andra äldre litteraturhistoriker, som stått på en
ståndpunkt alldeles motsatt Atterboms, framhållit olikheten mellan Höijer och den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
