Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra i ordningen av hans system, som nu också blev
nyromantikernas. Det högsta var enligt Schelling det estetiska livet, icke, såsom
det varit för Fichte, det etiska: »Konsten är det högsta för filosofen,
därför att den liksom öppnar för honom det allra heligaste, där det,
som i naturen och historien är skilt och vilket i liv och handling
liksom i tanken evigt föreligger splittrat, brinner liksom i en låga i
evig ursprunglig förening.» I samma tankelinjer kom nu Höijers
spekulation att röra sig, och det var med dessa idéer, som han
återvände till Uppsala och där på hösten 1802 började sina privata
föreläsningar över det skönas och de fria konsternas filosofi, vilka han
sedan fortsatte till utgången av 1807. Åhörarna voro ej många, men
de tillhörde det släkte, från vilket genombrottet sedan utgick: Geijer,
Hammarsköld, Livijn och — vid de senare föreläsningarna —
Atterbom, Palmblad, Elgström och Ingelgren. Det var genom Höijer, som
detta unga släkte lärde känna de rörelser, som samtidigt pågingo
inom den tyska filosofien och litteraturen, dess uppmärksamhet riktades
på Fichtes och Schellings olika system, på den nyare tyska
litteraturen, på Goethe, Schiller och framför allt nyromantikerna, och de
fingo även höra konsthistoriska omdömen av en man, som både hade
konstsinne och som studerat i de då mest betydande gallerierna i
Europa: i Dresden, Kassel och Paris.
Höijer delade, såsom vi sett, den missaktning för den franska och
den beundran för den tyska litteraturen, som sedan blevo så
genomgående för den nya skolan och som vi iakttagit redan under
förromantiken. Men utöver de författare, die Stürmer und Dränger, på
vilka förromantiken hänvisat, hänvisade Höijer på nyhumanisterna
och nyromantikerna. Viktigast var, att den estetiska uppfattningen
nu, genom Höijer, fick ett filosofiskt underlag, Kants, Fichtes och
framför allt Schellings filosofi, varvid de av dem givna uppslagen alls
icke okritiskt refererades, utan självständigt bearbetades och
utvecklades. Här hava vi den viktigaste insatsen i den svenska
nyromantiken i dess skillnad från förromantiken. Av spridda yttranden får
man också det intrycket, att Höijer i Thorild erkänt en föregångsman
och insett det samband, som fanns mellan dennes uppslag och den
nya romantiken — detta samband, som Atterbom och Hammarsköld
sedan så starkt framhöllo. I varje fall delade Höijer Thorilds förakt
för alla regler och hans ovilja mot rimmet. Snillet — säger han —
kan »ej såsom färdigheten i en mekanisk konst förvärvas efter regler;
det kan ej erkänna några högre regler än dem, det hämtat av sig
själv». Detta är ju Thorild. Och i sin i Silverstolpes Journal införda,
nästan överdrivet artiga och erkännsamma recension av Gyllenborgs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
