Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höijers biografi.
Höijer, som var född 1767 och 1809 således en fyrtiotvå års man, hade såsom
vi minnas från föregående del varit utsatt för en upprörande förföljelse, och vid
alla befordringsmöjligheter hade han, ehuru universitetets då mest betydande
personlighet, ständigt förbigåtts, dels därför att han var kantian, dels därför att han
var medlem av den radikala Juntan. 1798 lyckades väl Rosenstein genomdriva,
att han blev filosofie adjunkt, men denna framgång blev också hans enda under
Gustav Adolfs regering. Kort innan, på våren 1798, hade han anträtt en resa,
som blev av stor betydelse för hans utveckling. Genom Boëthius hade han förut
vunnits för den då nya kantianismen, och redan innan han reste, hade han en
viss kännedom om de yngre tyska filosofer, Reinhold och Fichte, som utan att
ännu bryta med mästaren i Königsberg just vid denna tid börjat utveckla
kantianismen i en ny riktning. Det var med dessa nya uppslag, som Höijer under sin
resa nu blev närmare bekant. I Kiel uppvaktade han Reinhold och antecknar i
sin dagbok, att »förnämsta avsikten med resan till Kiel» var »att lära känna
honom, min lärare». Viktigare var dock hans besök i Jena, där Fichte sedan
1794 var professor och där Höijer stannade för att åhöra den då ännu ej så
allmänt frejdade filosofens föreläsningar. Enskilt började han och Fichte diskutera
de nya tankar, som den senare, i strid med Kant, framlagt, och Fichte gav honom
därunder det svårförvärvade betyget, »att han hörde, att jag förstått hans filosofi».
Dessa diskussioner dem emellan fortsattes sedan i Dresden, då även Schelling —
vid denna tid ännu fichtean — deltog i dem. Höijer hade således kommit i
personlig beröring med de båda tänkare, från vilka den nyromantiska rörelsen just
vid denna tid utgick, och hans egen spekulation hade fått nya ferment.
På hösten 1798 var han tillbaka i Uppsala. Men redan 1800 anträdde han en
ny resa, som varade i två år och som denna gång utsträcktes till Paris, där han
uppehöll sig den längsta tiden. Den beundran, han såsom republikan hyst för
Frankrike, försvann nu alldeles, och de jämförelser med Tyskland, som han
anställde, utföllo alltid till det senare landets fördel. Vi känna här igen den
motvilja mot allt franskt, som några år senare blir så karakteristisk för
nyromantikerna. Några utdrag ur hans — mycket spirituella — brev till friherrinnan
Rosenstein skola åskådliggöra detta: »Så tom på och så kall för allt sant värde,
som går över eller ligger djupare än parad och ceremoni, finnes väl i allmänhet
ingen som en äkta fransos. Ännu har jag ej träffat någon enda, som förstår mig,
som på minsta sätt sympatiserar med mig, då jag vill tala ett klokt ord ur någon
högre synpunkt.» Jag har — fortsätter han — varit tillsammans med vittberömde
lärde, av vilka »så platta saker blivit sagda, att jag skämts att öppna munnen».
I den tyska litteraturen äro de djupt okunniga, och »jag är ej kapabel att här få
läsa en enda tysk litterär journal». Jag har — heter det i ett annat brev — »ännu
ej funnit någon levande fransos, i vars huvud begreppet om vetenskap kunnat
få rum, antingen jag rådfrågat hans konversation eller hans skrifter.» Vad deras
filosofi angår, ges ej något uslare. Men kemi? »Jag ber om förlåtelse. De äro
mästare i handgrepp. Men i grunderna, i bemödandet att göra den till vetenskap
eller något sammanhängande, äro de verkeligen barn. Och utan detta bemödande
ser jag ej, att kemien är annat än ett hantverk» — som man märker samma
filosofiska uppfattning av naturvetenskaperna, som sedan skulle gå igen i den
nyromantiska kritiken av Berzelius. Det, som i vetenskapen — skriver Höijer —
skall kunna intressera fransmannen, måste väcka uppseende, »eljes är det
pedanteri, goût germanique, c’est à dire de très mauvais goût och Gud vet alla deras
öknamn... Tysken får icke nämnas, lärdomen i Tyskland är och kan ej bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0041.html
