Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
siebzigste Geburtstag, som två år förut i Franzéns förkortade
översättning stått att läsa i Stockholms-Posten. Mer än uppslaget har
hon dock icke fått. Voss’ på hexameter skrivna dikt avser att
vara en modern antikimitation, vars klassiska form likväl står i strid
mot det kälkborgerliga innehållet. Det är därför icke osannolikt,
att hon — såsom Blanck förmodar — också tagit intryck av den
vida bättre prästgårdsidyll, som finnes i Goldsmith’s The vicar of
Wakefield. Också här kan det likväl blott vara tal om ett uppslag,
ty fru Lenngrens dikt har sin styrka just i dess rent svenska karaktär,
i målningen av ett svenskt prästhem — en bland de mest livfulla,
åskådliga tavlor, som vår litteratur äger, och en av dem, i vilka
fru Lenngrens goda hjärta starkast lyser fram.
Dikten har ock en nyans av religiositet, och året efteråt (1797)
införde fru Lenngren några dikter i Stockholms-Posten, Hymne,
Kyrkogården och En blick på grafven, vilka äro rent religiösa.
Särskilt vacker genom sin känsla är den sista av dessa, som också fått
en plats i den svenska psalmboken.
Min kära dotter.
Genom dessa och andra dikter hade fru Lenngren blivit sin
samtids troligen mest populära författare, och 1797 blev det i Svenska
akademien tal om att lämna henne något erkännande för hennes
»sällsynta snille och lyckliga skrifter, som hedra hennes kön och
fädernesland samt berett henne ett utmärkt rum bland svenska
skalder». Flera olika förslag framställdes, men fru Lenngren, som
fått reda på saken, lät framföra sin önskan, »att denna akademiens
smickrande åsikt måtte vila». Gyllenborg, till vars många
sympatiska egenskaper också hörde den att oförställt kunna beundra
andra, gav sig emellertid icke, och på högtidsdagen, den 20 december
1797, uppläste han ett Ode till fru Lenngren, vars anonymitet
därmed offentligen avslöjades. Gyllenborgs indiskretion hade
vittgående följder. Fru Lenngren svarade först med en älskvärd och
kvick dikt: Dröm. I en dröm hade hon förflyttats till Elyséen, där
hon råkat Gyllenborgs båda ungdomsvänner, Camillas sångare och
den svenska Uranie, och denna hade med rätta klagat över, att
Gyllenborg förglömt henne för att i stället ägna sin hyllning åt en
dam, som aldrig läst en rad i Bayle och i vars små idyller det icke
fanns ett enda får. Jag — säger Uranie — har försvarat hela mitt
kön, mitt snille har gjort vida färder, långt bortom Bält, »och hon
— är nästan aldrig borta». Men jag är hämnad, ty »det är ett
straff att bli berömd, när på sitt lov man ej kan svara».
Allvaret är här, såsom nästan alltid hos fru Lenngren, så
skickligt dolt under det spirituella skämtets mask, att man ej genast
observerar det. Men hon tyckes hava känt ett behov att förklara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0639.html
