Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leopold en stund gycklat med Muspelhem, Fenrisulven och
Midgårdsormen, fortsätter han: »Dessa saker, om ock fordom förenade
i verkligheten, låta ej lätteligen förena sig i målningen inför en tids
ögon, som redan präglat det ena med sin beundran, det andra
med sitt åtlöje», och Europas största mästare hava på detta sätt
varken skildrat de äldsta greker eller de äldsta romare. Att härma
seder och levnadsskick »hör efter mitt omdöme icke, utan med stora
undantag, till tragedien. — — — Endast Shaksperes överdrivna
beundrare hava förgudat detta påstådda naturenliga målningssätt, som
är till en viss grad i vars och ens förmåga att härma, under det
att Corneilles och Racines svårligen skall bliva möjligt att försöka
med minsta framgång utan något slags övning och skicklighet».
Skarpare kan den gamla tidens motsats mot den nya väl knappast
formuleras.[1]
Leopold ansluter sig däremot troget till den franska
upplysningstragedien; endast i ett fall bröt han mot reglerna, i det att Asmun
dödar sig inför åskådarna. För övrigt är han fullt korrekt. Scenen
är en enda, och handlingen utspelas inom de föreskrivna tjugofyra
timmarna. Oden är i själva verket ett slags Mahomet. I motsats
till Voltaires hjälte är han visserligen icke någon bov, utan en
ädelsinnad vis, men också han är en bedragare, som bygger på
folkets vantro:
Världen vill, att den, som styr, bedrar,
Och hopen har behov av under, som förblinda.
Ja, hopen vill bedras, men undrens tid är kort,
En strimmas ljus går opp, förblindelsen flyr bort,
Och människan står kvar, och guden finns ej mera!
Vi gör du, fega värld, likväl den konst så svår
Att genom ren förtjänst och sanningen regera?
Själv minns han och gör rätt åt edra kända dygder,
Er sinneshöjd, ert mod, er kärlek för de bygder,
Där fädrens aska göms och deras enfald rår.
Han vet i levnadssätt, hur långt er stränghet går,
Att marken är hos er den bädd, varpå man vilar,
Att eder rikedom i rustningar och pilar,
I hjordar och i frukt och ej i guld består etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
