Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framträdde då med anspråk på författaräran. Emellertid var det snart inom
hovkretsarna en offentlig hemlighet, att den sannskyldige var icke Armfelt,
utan Hallman. I sin dagbok för april skriver nämligen hertiginnan Charlotte:
»Armfelt uppgavs såsom författare till den sistnämnda pjäsen, ehuru det är
allmänt bekant, att den är skriven av en viss Hallman, som fått bra betalt
för att hemlighålla, att den var av honom, men
som det alltid är omöjligt att hålla sådant tyst,
blev bedrägeriet snart känt». Samma uppgift
återkommer även bos andra sagesmän, och samma år
(1783), som Armfelt för privat utdelning lät trycka
en upplaga av pjäsen, sålde Hallman förlagsrätten
till den åt boktryckaren Nordström. Officiellt fick
Armfelt likväl gälla såsom författare, ända till dess
att Hammarsköld 1819 vindicerade denna åt
Hallman, och denna mening blev även gällande till
1867, då Bottiger framlade en följd av skäl, som
enligt Ljunggren avgörande bevisade Armfelts rätt.
Dessa skäl äro emellertid, såsom Warburg och
särskilt Eichhorn visat, föga hållbara, och det
viktigaste — stilolikheten mellan Tillfälle gör tjufven
samt Hallmans parodier och burlesker —
vederlägges av Hallmans Hero och Leander, som
Böttiger och Ljunggren ej synas hava känt till.
Att vaudevillen författats av Hallman, torde
således ej kunna bestridas. Men därav följer icke,
att Armfelt saknat all del däri. Ett litterärt
medarbetarskap mellan en hög herre, som givit vissa
uppslag till en pjäs, och en fattig poet, som fått
utarbeta dem, var ju under denna tid ganska
vanligt. Vi minnas, att Creutz lät Lidner skriva Rustan
och Mirza, och vi hava nyss sett, huru Gustav III
använde Wellander, Gyllenborg, Kellgren och Leopold. Att Armfelt följt det
höga exemplet, är därför ganska rimligt, och den avslutningsstrof i stycket, i
vilken Armfelt gör anspråk på författaräran, säger i själva verket ej mera,
än att han givit ämnet till vaudevillen:
Om vår pjäs den lyckan hunnit
Att en stund förnöja er,
Vi vårt föremål då vunnit
Och kritiken frihet ger.
Roligt är att ämnen giva,
Ljuset öks av flera bloss:
Gör som vi! Begynn att skriva!
Det skall alltid fägna oss.
 |
| Nasenblom Titelplansch till C. I. Hallman, Finkel eller det underjordiska bränvins-bränneriet. 1776. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
