Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och var det nog. Lidner däremot älskade att rent av posera med
sin olycka; till den snilletyp, som han företrädde, hörde olyckan
såsom ett nästan nödvändigt komplement, och i själva verket voro
dessa olycksfantasier snarast för honom en vällust — han hade ju
redan som student försvarat tesen: in lacrymis voluptas. Med
tårarna var det därför ej så farligt. Och även i ett annat fall stodo
hans liv och hans teorier ej i den bästa samklang. Ehuru det förra
var långt ifrån exemplariskt, svärmade även han, liksom Thorild,
för dygden. Men som vi sett hade detta stoiska moralbegrepp
allt mer och mer förtunnats, och t. ex. Kellgren hade reducerat
dygden till välgörenhet. Lidner gick ännu längre i samma riktning.
Dygden behövde för honom strängt taget aldrig yttra sig i
handling, och enligt hans moralkodex borde människorna ej bedömas
efter sina gärningar, utan efter det »ömma hjärtat», efter den större
eller mindre talangen att fälla tårar vid »uslingars» och egen nöd.
Det är ej svårt att se sambandet mellan denna moral och Rousseaus.
Av naturen voro alla människor goda, och det hade varit samhället,
som gjort dem onda. I samma mån, de i sin känsla bevarade den
ursprungliga naturen, kunde de därför skylla det övriga på samhället.
Lidner gjorde det alltid. Han kunde aldrig lära sig förstå, att
orsaken till hans brist på framgång i det yttre livet låg hos honom
själv. Han hade aldrig någon skuld, och han skyllde alltid på
»vidriga omständigheter». I sitt liv saknade han därför all ryggrad
och följde motståndslöst sina böjelser. På mitt och ditt tyckes han
aldrig hava gjort någon skillnad, att låna utan tanke på
återbetalning var för honom den naturligaste sak i världen, fick han kredit,
åt och drack han — särskilt drack — och lika obesvärat kunde
han skänka bort de pengar, han nyss fått. Han levde ständigt i
fantasiens värld, aldrig i verklighetens. För naturen, sådan den
tedde sig för ögat, hade han ingen blick. De landskap, han skildrar,
har han själv aldrig skådat, de äro snarare operans än verklighetens,
färgrika, fantastiska, teaterdekorationer, jordbävningar o. d., men
aldrig ett stycke svensk natur. Hans fantasi rör sig bland Nova
Semblas fjäll och Ceylons brända dalar, men aldrig i hembygden.
De faktiska uppgifter, han i sina brev ger om sig själv, äro också
till en stor del rena fantasier. Med ett grövre uttryck kunde man
säga, att han ganska obesvärat ljög. När det gäller Lidner, är man
likväl böjd för ett mildare ord. Någon bestämd gräns mellan
verklighet och inbillning fanns knappast för honom, och det ser nästan
ut, som om han själv trott på sina fantasier. I det fallet var han
något av en Per Gynt.
Mycket kan således anmärkas mot honom från vår tids moraliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
