Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste kritikern »tala väl eller tiga av det stora klara skäl, att det —
angår er icke». Mer än en halv sanning är denna lag knappast. En
dikt i ett enskilt sällskap bör naturligtvis ej kritiseras i pressen,
men framlägges den för allmänheten, torde författaren ej kunna
undandraga sig dess kritik, och han kan ej urskulda sig med, att
han blott skrivit den för sitt nöje. Den andra lagen är: att döma
allt efter sin grad och sin art. Utan tvivel har Thorild rätt i, att
ett tal, som hålles i Skara, ej bör bedömas efter samma måttstock,
som om det hållits i Paris. Men i tillämpningen ledde denna lag till
mycket besynnerliga konsekvenser, för vilka Thorild likväl icke
drog sig. För honom gavs det — såsom han utvecklat redan i ett
av de tidigare breven till Heurlin — i naturen blott relationer:
»Denna lätta, eteriska luften, jag andas, skulle för några grader
finare sinnen vara en tjock, kvävande töcken», och han fortsätter:
»Det är lätt att bevisa, att själva åsnan har en krets, där hon är
hög, mäktig och majestätisk». Detta upptäcker den vise, som ser
med samma ögon som Gud och i varje stoftgrand återfinner naturens
ev’ga liv. Tack vare denna relativitetslära tog Thorild på fullt allvar
även pekoralisterna i försvar. Bjugg och Bager voro ju i sin art
och i sin grad oöverträffliga: Haquin Bager — heter det i Critik
öfver critiker — »ville skriva på en gång naivt och kraftigt, och
han gjorde det. Bjugg har sökt det majestätliga och viktiga, och han
har funnit det på ett så både originellt och fullkomligt sätt, att jag
tvivlar om alla världens genier förenade skulle kunna göra en enda
Bjugg.» Konsekvensen av en dylik lag blir således, praktiskt sett,
att varje litterär kritik är en orimlighet.
Med denna lag sammanhänger den tredje: Ingenting göres för
sina fels skull, utan för sitt värdes skull. Detta är ju sant, men
därav följer väl blott, att kritiken ej blott får hänga upp sig på
felen, utan även är skyldig att taga hänsyn till förtjänsterna och
till den — ofta ej uppnådda — avsikten. Men Thorild nöjer sig
icke med denna slutsats. Inga andra fel — säger han — »böra i
vitterhet för världen blottas än de, som hava en verklig vikt för själva
det sanna och stora. Och sådana fel äro icke de svaga auktorernas,
vilka i sin svaghet hava sin förlåtelse och i allt fall endast i sin
egen krets böra dömas, icke de vidunderliga snillens, ty dessa
blänka själva», och »sådana fel äro alla mästares och framför allt
alla pretendenters i snillets värld». När enligt denna lag både de
goda och de dåliga författarna skulle vara fredade för kritik, blir
det således ej mycket som återstår.
Thorild tillhör emellertid icke de författare, som böra stå för
sina satser just i den form, i vilken de framläggas. Thorilds form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
