Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oordning». Icke heller de böra förföljas, men »det är en skyldighet
att i tid varna allmänheten, att i tid mota skadan, och denna
skyldighet är starkast i de länder, där regeringen visligen lämnat
förnuftets försvar åt förnuftets och sanningens vänner.» Kellgren och
Rosenstein betraktade somnambulism och swedenborgianism såsom
andliga farsoter, vilka hotade vårt land, icke såsom religiösa
sektrörelser, och det var därför icke så inkonsekvent, att de ville hindra
smittofrönas spridning genom tryckpressen; på någon personlig
förföljelse yrkade de aldrig.
Utan tvivel kom detta angrepp i tid. Vi hava förut sett, huru
kraftigt vidskepelsen gripit kring sig och från aristokratien spritt
sig till medelklassen. Då Kellgren började sin strid, voro
upplysningens vänner knappast mer än en minoritet, och denna
minoritet hade ingen andlig ledare. Det var detta man nu fick, och
kring honom fylkade sig nu landets intelligens. Till Rosenstein
skrev Neikter: »Jag häpnar för det hastiga fall, som vår vettiga
nation på så kort tid gjort, att jag tror det är utan exempel i alla
tiders historia. Felet lär utan tvivel härröra av de förnäma. Jag
begriper icke vår tid, orimlig, nedrig och slapp, när den ligger
under; pöbelaktig i sin övermakt. Jag känner icke de stora i andra
länder och har icke haft tillfälle att nalkas många i Sverige; dock
ha däribland varit sådana, som blivit ansedda för orakler. Jag har
flatnat för flera av dem, när de visat sitt förstånd och sitt hjärta i
nattrocken.» Han insåg således, att vidskepelsens egentliga härd var
aristokratien ej medelklassen. Både han och Boëthius, Lidén m. fl.
uppträdde också till försvar för Kellgren, och det exegetiska
sällskapet såg sina led glesna.
Striden fortsatte väl under de följande åren, men med mindre
häftighet, och allmänhetens intressen upptogos i stället av det ryska
kriget och den spännande politiska situationen inrikes. För
Kellgren själv hade denna strid en avgörande betydelse. Då han
började sin litterära verksamhet, hade han av upplysningens idéer
egentligen blott tillägnat sig libertinismen och negationerna. Nu fick
denna upplysning för honom mer och mer ett positivt innehåll,
blev en kamp för humanitet, frihet och fosterland. Visserligen stod
han ännu kvar på den gamla ståndpunkten, att han ej heller nu
väntade någon lycka av den filosofi, han förkunnade. Men över
lyckan skymtar något annat och högre fram, inför vilket allt övrigt
blir smått och obetydligt. Denna vingade idealism, som särskilt
röjer sig i den inspirerade avslutningsanmärkningen till Man äger
eJ snille för det man är galen, visar sig ock i hans senare dikter,
som hava en helt annan klangfärg än den unge Kellgrens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
