Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och även Vitterhetsakademien fick sina slängar. »Jag påminner mig»
— skrev han 1782 — »att akademien tvenne gånger utsatt till
prisämnen fabler, vilkas sedolära skulle vara av ett visst innehåll. Nästan
så gott hade varit att uppgiva bouts-rimés». Och redan några
år förut hade han gycklat med ett rimlexikon, som Manderström
hade under utarbetande. Han framhöll, att även tanken vore av en
viss vikt för en dikt, och han hoppades därför, att
Vitterhetsakademiens »tanke- och snille-rike herrar ledamöter» snart ville skänka
allmänheten även ett tankelexikon, vilket vore särskilt behövligt,
då det förråd därav, som funnits i akademiens Handlingar, »varit lika
så otillräckligt som en tunn och svag, mest av halm och strå
sammanrafsad gödning på en torr åker».
De frågor, som emellertid mest intresserade honom, voro de, som
ingingo i upplysningens program, och i den 1779 utbrutna striden
om Voltaire deltog han med flera artiklar. Även i andra riktade
han gärna ett hugg mot ortodoxien. 1779 skrev han en liten
kvick artikel, vars tema sedan ofta vänder tillbaka i hans polemik. »I
Turkiet» — skriver han där — »är det ganska farligt att vara vitter.
Man tror där, att man omöjligen kan vara god poet utan att hava
ett horn i sidan mot Mahomet. Man tror där — och kanske ej
utan skäl — att man ej kan skriva en vacker vers utan att äga för
mycken smak och finna det något litet narraktigt, då profeten stoppar
halva månen i sin rockärm. Poet och fritänkare vill hos dessa
barbarer säga ett och samma... Vad turkarna äro en för dum och
grym nation!» 1781 skrev han en annan uppsats: Om svårigheten
för en kristen att vara en stor poet. »Skaldekonsten» — yttrar han —
»befaller att tänka fritt och starkt och att uttrycka sig likaså;
kristendomen pålägger oss att tro med lydnad och tysthet. Skaldekonsten
bjuder inbillningen att på eldsvingar utsväva kring alla världens
rymder och att själv skapa nya, då dessa felas... Det åligger
skalden att försköna naturen och förtjusa sinnena; det åligger
den kristne att anse världen med förakt och avsky och att fly såsom
ett gift alla sinnliga nöjen... Den sinnliga kärleken, hämnd, vrede,
äregirighet, stolthet äro alla bannlysta av den kristna sedoläran
utan avseende på deras drivfjädrar eller föremål, och vad lämnar den
oss i stället? Tro, hopp, bön, tålamod, ödmjukhet, eget förnedrande,
kallsinnighet mot oförrätter.» Prästerna misstänka därför alltid, att
en god poet är en fritänkare, och det vore därför lämpligt att
utstaka en rågång mellan poesi och religion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
