- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
247

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jag vänder ögat i bibeln, huru många obegripligheter möta ej
förnuftet!» Men han fortsätter alldeles som savoyardprästen: »Eviga
allmakt, du kan ju ej fordra av mig större kunskap än jag fått! — — —
Jag följer ju din lag, när jag följer mitt hjärta, jag dyrkar ju dig,
när jag söker dygden. — — — Mitt hjärta har älskat dig, fast
snillet ej fattat, vad som övergått dess svaghet, jag har känt dig i
din godhet och ej sökt begripa, vad jag trott mig allena böra dyrka.
Evige förbarmare, jag återger ditt eget verk i dina händer! Du kan ej
åstunda ditt kreaturs olycka.» Man märker, huru århundradets
förnuftsreligion, tack vare sentimentaliteten, slår om i känsloreligion,
huru deismen får ett positivt innehåll från att hava varit blott
negativ. Och i en anteckning från 1770, då han antagligen läst
Rousseau, skriver han: »Låt kinesen med rörd själ tillbedja sin
Tien, låt en enfaldig dervisch anropa Mahomet och en annan med
vördnad nalkas sin pagod. Jag tror, att Gud emottar de böner,
dem de ovetande sända honom och som äro honom ämnade, då
de helgas åt det högsta väsendet.» Denna tolerans är av ett annat
slag än upplysningsfilosofernas, vilken faktiskt bestod i hat mot
»fanatismen», ej i medkänsla med andras tro. Den naturliga
gudaläran innehåller den nya tidens trosbekännelser, densamma, som vi
*ängre fram i tiden möta i Tegnérs Fridsröster:

Låt mig med djärvhets mod ej deras öden döma,
Dem födselns skick din kunskap ej beskärt,
Men tro mig mildhet nog att ömma
För dem en irringsanda snärt.
Om deras dyrkans sätt bland vanans villor vackla,
Om du för dem har gömt det ljus, jag trott mig få,
Är det de blindas fel att sakna dagens fackla
Uti det mörker, där de gå?

Hoppet och ödet.



Någon tänkare var Oxenstierna icke, han var en poet, som greps
av ögonblickets stämning, och någon genomarbetad världsåskådning
låg icke bakom hans Naturliga gudalära. Vid samma tid skrev han
tvenne andra dikter, Ode över Hoppet och Ode över Ödet, som
innehålla en i viss mån motsatt världsåskådning och giva ett uttryck
åt upplysningens pessimism. Tanken i den förra dikten erinrar om
den lära, som Kellgren sedermera förkunnade i Våra villor. Det
är hoppet — kanske en illusion — som tröstar oss under livets alla
vedermödor, och detta hopp är oss dyrbart, även när det bedrager.
Det lyser upp fångens dödsvalv och sjuklingens läger, och det »kastar
än sin sista dag på själva evighetens öken». Skalden ber därför till
hoppets gudom:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free