Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- De tidigare gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var stadsmajoren Zacharias Livin, och hans förebild var Peder Paars.
Mortensen, som riktat uppmärksamheten på denna dikt, framhåller
dock med rätta, att det brett skildrande manéret ganska starkt
erinrar om den Stiernhielmska stilen, och huvudvikten lägges icke på
parodien, utan på de realistiska bilderna ur det svenska
bondelivet.
Vitterhetsakademiens skalder.
De tongivande och ansedda författarna under dessa år voro likväl
icke dessa komiska skalder utan de allvarliga ledamöterna av
Vitterhetsakademien och Utile Dulci: Liliestråle, Manderström, Wellander,
Bergklint och framför allt Gyllenborg. Ty denne var ingalunda tyst.
Han arbetade på ett väldigt poem, Naturens tempel, som skulle
innehålla allt möjligt och av vilket hans systerson Oxenstierna då
och då fick höra några smakbitar, vilka lockade honom att föreslå
en ändring av titeln till: Ledsnadens tempel. Lyckligtvis stannade
Gyllenborgs filosofiska poem i handskrift[1]. Däremot gav han
verkligen ut Tåget öfver Bält, en hjältedikt i tolv sånger (1785), varpå
han länge arbetat, men som, då den kom ut, redan ansågs
föråldrad och misslyckad, och ännu mera efter sin tid var hans
versifierade poetik i Popes stil, Försök om skaldekonsten, som trycktes
så sent som 1798. Efter fru Nordenflychts död var han i själva
verket blott en gengångare, ett namn, och karakteristiskt för hans
estetiska förfall var, att det skaldeslag, som mest intresserade honom,
var — fabeldiktning. När man vid Svenska akademiens
sammankomster ej hade något annat att bjuda på, fick Gyllenborg draga
ett par av sina fabler, och han gjorde det tydligen med ett nöje,
som tyvärr icke delades av hans åhörare.
Bergklint.
Han hade dock en gång varit poet. Detsamma kan man knappt
säga om hans samtida Olof Bergklint, ehuru man känner ett behov
att bedöma honom så välvilligt som möjligt, ty hans levnadsbana
var mer än vanligt törnbeströdd. Han var född 1733 och fick under
sin ungdom och tidigare mannaålder draga sig fram såsom informator,
först i borgerliga familjer, sedan såsom lärare åt Tilas och
Oxenstierna (åt den senare 1764—1768). Med bägge blev han vän, och
det var han, som blev deras förste handledare i poesiens konst.
Men åren gingo, utan att han kunde få någon fast plats. Förgäves
sökte han att vinna anställning vid universitetet och måste till sist
övergå till skolan och därifrån till kyrkan. 1783 blev han
kyrkoherde i Gladsax, där han innerligt vantrivdes, men där han
nödgades stanna ända till sin död, som inträffade först 1805. Sina bästa
poem skrev han under Gustav III:s första regeringstid: Ode öfwer
lifwet (1772), Ode öfwer motgången (1774) och Den blinde (1780).
[1] En sång trycktes dock i Swenska magazinet 1767.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0272.html
