Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gustavianska neoantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienska renässansens. Ehrensvärd är nämligen i sina båda arbeten
en genomförd antikbeundrare och vänder sig särskilt mot den på
hans tid i Sverige ännu härskande smaken för den franska rokokon.
När han kommit till denna uppfattning är svårt att avgöra. Med
Sergel blev han visserligen bekant, när denne kommit hem från
sin första Romresa, men bekantskapen synes hava varit flyktig,
och vänner blevo de först senare. Någon inverkan på Ehrensvärd
har Sergel vid denna tid knappast utövat. Att Ehrensvärd före
utresan studerat Winckelmanns konsthistoria, är också obevisligt. I hans
bibliotek fanns visserligen en fransk översättning av första delen
(tryckt 1766), men den tyckes han hava fått under resan. I Rom
träffade han emellertid Masreliez, och av breven att döma gjorde
dennes idéer ett starkt intryck på honom. De ligga bakom både
hans Resa och hans konstfilosofi.
Om hans konstfilosofi har mycket skrivits. Den är avfattad i
katekesform och är i varje fall betydligt svårbegripligare än den
gamla vanliga katekesen. Den har även givit anledning till ganska
olika tydningar, efter vad det förefaller beroende därpå, att
Ehrensvärd tagit intryck av de flesta teorier, som på hans tid korsade
varandra, och sökt sammanfatta dem utan att fullt inse deras
motstridiga karaktär. Han var en entusiast för konsten, själv verklig
artist, åtminstone till temperamentet. De starkaste intrycken har
han nog, som sagt, mottagit från Winckelmann, och liksom denne
är han en hänförd beundrare av Södern med ett fullkomligt förakt
för Norden. Hans bekanta aforism: »antiken har haft smak och vi
ha sökt smak» är ju nästan en sammanfattning av Winckelmanns
konsthistoria. Även Shaftesburys platoniserande filosofi har — direkt
eller indirekt — avsatt spår hos honom, såsom då han i Resan skriver:
»En artist behöver mycket; intet nog ha vett, intet nog ha eld; han
skall, som en ungdom känner kärlek, känna det ädla». Men man
möter också andra satser hos honom. Ibland tyckes han alldeles
hava bortglömt Shaftesburys idealism och i stället anslutit sig till
Helvétius’ materialism. Vad är det — frågar katekesen — »som
sätter rörelse i det levande tinget människan?» Och svaret blir:
»hennes behov». Och ibland ser det ut, som om han identifierade
det sköna och det nyttiga: »Konsterna hava ett enda huvudföremål,
nämligen nyttan för människosläktet, och de hava ett enda sätt för
att komma dit, nämligen bruket av skönhetslagarna.». Ibland uppfatta
vi det sköna med förståndet, ibland med känslan, ibland är naturen,
lämnad åt sig själv, alltid skön, ibland förekomma där talrika
missbildningar, och konstnären skall då välja ut de föremål, som äro
sköna. Jag vill visst ej bestrida, att man med god vilja möjligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
