Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela Norden samt lämnade efter sig ett vittfrejdat rykte, men hos
alla vältänkta och upplysta ett förhatligt minne».
Likväl får Hamilton icke bedömas uteslutande efter dessa memoarer.
Han var en hetlevrad natur med starka känslor, hade därför lätt
att hängiva sig åt ett våldsamt hat. I grunden var han dock en
både rättänkande och övertygelsetrogen man, vars förbittring
förklaras av hans strängt aristokratiska syn på politiken, och han hade
icke alltid varit Gustav III:s fiende. Revolutionen 1772 hade han
hälsat med hänförelse, och såsom kammarherre hos konungen hade
han skrivit i sin dagbok: »Bättre herre är omöjlig att kunna tjäna».
Redan vid riksdagen 1778 börjar dock förtjusningen svalna, och
sedan stiger förbittringen ända till kokpunkten. Övergången framgår
av en dagbok, som han påbörjat 1763 och fortsatt till 1782. Den
är visserligen outgiven, men Oscar Levertin har ur den gjort flera
utdrag, som visa oss Hamilton från en vida fördelaktigare sida än
den, som kommer fram i Anekdoterna.
Gustaf Adolf Reuterholm.
Till denna antigustavianska memoarlitteratur kan man även räkna
Reuterholms många anteckningar. Dessa jämte hans övriga
arkivalier inköptes av staten 1824 från hans broders änka för 8,000
rdr banko och överlämnades då till utrikesdepartementet.
Därifrån hava de sedan flyttats till riksarkivet, men icke alla. En del
papper stannade nämligen kvar i enskild ägo och hava icke kunnat
tillrättaskaffas. Skadan har dock i någon mån förminskats
därigenom, att O. P. Sturzen-Becker begagnat dessa papper för den
biografi: Reuterholm, som han gav ut 1862, och genom de talrika
utdrag, han där gör, torde man hava det väsentliga kvar. I varje
fall får man där en mycket åskådlig bild av en högfärdig, inbilsk,
vidskeplig ordensnarr, som dock i själva verket var mera begåvad
såsom politiker än vad man av hans egna anteckningar kan
förmoda.
Adlerbeth.
Av helt annan art äro Gudmund Göran Adlerbeths Historiska
anteckningar. Efter en kortfattad inledning börja de med en
redogörelse för 1789 års riksdag, vid vilken Adlerbeth spelade en
bemärkt roll, och åt denna riksdag ägnas hela den första delen; den
andra skildrar tiden 1789—1796, den tredje 1796—1807. Adlerbeth
var visserligen icke någon större begåvning, men han var en
sällsport redbar man, han hade tillhört Gustav III:s umgängeskrets,
följt med på den italienska resan — över vilken han fört en
vidlyftig dagbok — han var konungens handsekreterare och hade av
denne insatts i Svenska akademien. Att han 1789 sällade sig till
oppositionen, berodde på hans ärliga övertygelsetrohet. Han är
således en memoarförfattare, som icke kan avfärdas på samma sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0190.html
