139 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lärjungar, dock icke en bland de mera framstående, Erik Gustaf Lidbeck, vars
undervisning synes hava varit väl elementär. Men snart fick han vid sin sida
— och sedan som efterträdare — den gustavianska tidens mest betydande
naturvetenskapsman, Anders Jahan Retzius (1742—1821). Denne, som först studerat
apotekare och sedan en tid tjänstgjort i bergskollegium, blev 1771 botanices
demonstrator och adjunkt i naturalhistoria vid Lunds universitet, där han året
därpå stiftade det fysiografiska sällskapet. Retzius ägde Linnés livliga intresse
och mångsidighet och var inne i nästan alla grenar av naturvetenskapen; han
undervisade i kemi, mineralogi, geologi, botanik samt framför allt zoologi och
hade samma förmåga som den berömde blomsterfursten i Uppsala att uppamma
en hel stab av lärjungar, Carl Adolf Agardh, Anders Retzius m. fl. Såsom
samlare var han en av de flitigaste, som den svenska naturforskningen
känner, och även hans författarverksamhet var mycket omfattande. Men
så viktig Retzius’ insats än var, hade den omedelbart dock blott betydelse
för Lunds universitet, och han gav icke den gustavianska kulturen någon
ny skiftning.

Frihetstidens båda största kemister levde väl fortfarande kvar under den
gustavianska tiden; Bergman dog 1784, Scheele 1786. Men de tillhöra dock
den äldre kulturperioden, och omedelbart fingo de inga värdiga efterföljare,
Ej heller möter man nu några framstående fysiker. Medicinen utvecklades
väl kraftigare, men såsom vi sett blott i de banor, som redan lagts under
frihetstiden, och över huvud stå sig de humanistiska vetenskaperna bättre än de
naturvetenskapliga.

Historien.

Vi vända oss först till historien. Frihetstiden hade här, såsom
vi minnas, gjort en betydande insats, och dess främste historiker
levde ännu kvar: Lagerbring, Botin och Celsius. Till dessa
överlevande historiker kan man ock räkna den flitige urkundssamlaren
och utgivaren Gjörwell. Han fortsatte väl efter revolutionen i samma
stil som förut, och i sina publikationer tryckte han alltjämt historiska
handlingar, tämligen huller om buller, men han fann, att publikens
intresse för dessa betydligt svalnat. Till Lagerbring skrev han
1779: »Vi äro nu äntligen så långt komna, att i Stockholm bland
de store och förnäme finnes numera ingen, åtminstone ingen benägen
samlare i svenska historien, sedan landshövding Tilas dog». Och
samma klagan möter oss även hos andra. Utan tvivel hade intresset
för den historiska forskningen gått tillbaka sedan frihetstiden. Icke
dess mindre vågade Gjörwell taga upp en jätteplan, som hägrat både
för stormaktstiden och för frihetstiden, men som man då ej mäktat
sätta i verket, nämligen utgivandet av ett »Corpus diplomaticum».
Vinner jag — skrev han med sin oförbränneliga optimism — »nu
även denna saken och den skicklige mannen, som jag önskar, är
ock min mission slut». Såsom utgivare hade han tänkt sig Carl
Gustaf Nordin, och genom sin energi lyckades Gjörwell verkligen
få saken åtminstone i gång.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0169.html

		Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 139 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|