Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var den nya tidens »dom över dödan» och över hela
neologien.
Wallquist.
Den man, som inom den svenska kyrkan mot slutet av Gustav III:s
regering var den mest betydande och huvudet högre än alla de andra,
var dock icke neolog. Det var Olof Wallquist. Måhända var det
just därför, som Gustav III aldrig — emot vad man trodde — ville
bereda honom en plats i Svenska akademien. Jag kunde — berättas
konungen hava yttrat — »sätta honom till vad jag ville, jag kunde till
och med göra honom till krigsminister, men aldrig till académicien».
I akademien hade han dock passat vida bättre än både Wingård
och Lehnberg, ty i »snille» var han dem långt överlägsen och i
»smak» knappast underlägsen, även om han ej lade an på att gälla
såsom stilist.
Han var född 1755 såsom son till en fattig Närkespräst och
sonson till en soldat. Vid tjugofyra års ålder blev han pastorsadjunkt
i Klara och började såsom sådan predika. I förstone — skriver
han — »förleddes jag mycket av mina filosofiska studier att vilja
bruka dem i predikstolen och sökte att göra dem smakliga med ett
skrivsätt, ungt som auktorn, sökande kvickheter och infall. Denna
källa för mina föreställningar fanns snart utpumpad, och stilen fick
en tomhet och monotoni, som ledsnade mig själv. Jag fann, att
det ena med det andra borde ändras, och stadgades i den
övertygelsen mer och mer, sedan jag kallades till sjuksängar och
begynte hålla husförhör, vid vilka det icke kunde undfalla mig, att
minsta delen av våra åhörare äro filosofer, som förstå, utan
mängden sådan, att det väl behöves förehålla dem de första bokstäverna
av Guds ord. Men huru skulle jag rätta mig?» Inom församlingen
var ingen präst, som han kunde taga till mönster, de tryckta
predikosamlingar, han läste, föreföllo honom mer eller mindre
tomma, »och detta förde mig efter många onyttiga försök till det
för en predikant enda kloka och nyttiga: att läsa bibeln och den
nästan allena». Det var efter studier i denna, han nedskrev sin
predikan. Stilen — fortsätter han — »vårdslösade jag aldrig, utan
skötte honom snarare för mycket, så att han, för att vara stark, ofta
förföll i en mörkhet för den enfaldige. Detta var ett fel, vartill
min naturliga gåva mig förledde, utan uppsåt och föresats. En präst
har aldrig mer orätt, än när han tror sin menighet mäktig höga
saker och ett högt språk... Man torde tänka, att olika
församlingar häri skilja sig, att man behöver vara högre i ett hov än i
en landskyrka. Om jag får döma av min erfarenhet, så är det icke
så. Jag har predikat för nästan alla slags församlingar och i det
närmaste funnit dem alla lika, alla nöjda med en enfald, som alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0134.html
