Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem jag nu upptecknat och närmare förbehåller mig att få utreda.
Men detta försvinner i min tanke vid jämförelsen med det hela av
denna skrift, som röjer en varm känsla, ett eldigt snille och gåvan
att ur sitt ämne veta välja, vad som mest är tjänligt för
vältalighetens prydnader.» Mot Rosenstein och Botin anförde då Kellgren,
»att vad man kallade deklamation i vältalighet enligt dess tanke
vore av tvenne slag, det ena härrörande av köld och således
fördömligt, det andra, som härflöt av en kanske stundom överflödande
värme, och av detta senare slaget trodde han de ställen vara, vilka
i denna skrift kunde få namn av deklamatoriska». Därefter skreds
till omröstning, och därvid tilldömde alla det stora priset till nr 4,
ty även Botin »ville för sin del icke lägga hinder i vägen för det
han märkte vara de övrigas tanke». Så bröts den förseglade sedeln,
som emellertid ej innehöll något namn utan blott ett motto, och
som bekant gav sig konungen icke heller på högtidsdagen tillkänna.
Vid denna eller åtminstone kort efter var hemligheten likväl känd
inom akademien, och året därpå tillät konungen, att man vid en
enskild sammankomst överlämnade prismedaljen till honom.
Nr 1 och 2, som alldeles underkändes, finnas ej kvar i
akademiens arkiv, men Casströms äreminne, som hugnades med accessit,
finnes där, och det råder icke något tvivel, att Gustav III:s är vida
överlägset. Det föreligger således ingen anledning att bestrida
Rosensteins uppgift, att domen varit oväldig. Ehuru äreminnet
över Torstenson icke når upp mot flera av konungens andra tal,
var det för sin tid och inom sin genre onekligen ett förtjänstfullt
arbete. Detta är, vad man kunnat vänta, ty Gustav III var sin tids
främste svenske vältalare, överlägsen både Tessin och Höpken.
Men hans äreminne lider av samma fel, som häftar vid hela genren.
Det är skrivet efter mönster — närmast efter Thomas’ franska
éloges — och författaren synes även hava tänkt på franska;
Leopold, som hade ett fint öra, anmärkte också mot stilen, att »den
vore uppfylld av franska och i svenskan ännu ej antagna
talesätt och sammansättningar». Oss förefaller talet artificiellt. De
talrika antiteserna äro stundom ganska verkningsfulla, men
förekomma allt för ofta. Rädslan för konkreta uttryck och förkärleken
för omskrivningar göra meningen dunkel, t. ex.: »Sånggudinnorna,
helgade till hjältars ära, fira nu för första gången den dag, som för
ett hundrade nittiotvå år sedan såg födas för Sverige en fader,
för Tyskland en befriare. En vördad lärare tolkar i Herrens tempel
eftervärldens tacksamhet för den Gud, som gav oss en så stor, så
god konung; och då hans namn av religionens väktare upphöjes,
av skaldens röst sjunges, förgätes ej den hjälten, som han själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
