Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han visade. Vi läste tillsammans Arnauds Épreuves de sentiment
och gräto vid historien om Liebman. Vid alla tillfällen paraderade
han med sina ömma känslor, och jag deltog uppriktigt i hans
ytterliga sorg över sin gamla mors, riksrådinnans död.» Hon avled i
januari 1783, i Finland, under det att Reuterholm befann sig i Sverige.
Han gav då prästen befallning att i tysthet begrava henne och kom
först på sommaren över för att deltaga i den officiella storståtliga
begravningen. Om denna berättar Ehrenström i sina memoarer.
Vid sin ankomst till fädernehemmet visade Reuterholm den
djupaste sorg, han blev »nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen
uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under rop och
skrik kastade sig över hennes säng». Då efter begravningen kistan
flyttades ner i gravvalvet, dånade Reuterholm vid åsynen av sin
faders där stående likkista och måste medels luktvatten återkallas
till sans. »Vid återfärden till sorgehuset lät han vid skenet av
facklor föra sig, såsom halvdöende, till ett i en eklund nära gården
befintligt lusthus, där han intog sängen, överlämnande åt sin broder
att göra les honneurs vid supén.» Att skildringen är riktig,
framgår av ett brev från Reuterholm till Ehrenström, som av honom
däri ombads att nedskriva en skildring av den gripande
begravningen. Välvilligt gav han Ehrenström alla de lämpliga uppslagen:
»Nu har min Albrekt färgerna till hands. Hans goda smak och
livliga imagination kunna bäst göra tillblandningen därav, och jag
ser förut, att tableaun icke bör förlora sin mästares namn. Min
Albrekts egen starka känsla behöver varken av en Young eller
d’Arnaud låna något till denna målning. Dess admiration av
Liebman och den dystra scenen vid graven försäkra mig därom
tillräckligen. Här presenterar sig nu en nästan dylik för min Albrekt;
att teckna, en son, dignande under sorgens börda vid sina
föräldrars likkistor, måste ju nödvändigt röra var och en, som ännu har
far eller mor att mista.» Till sist erinrar Reuterholm om, att »den
sombra ekhagen, i anledning af min retraite dit, med förmån torde
kunna nyttjas».
Att en man, besjälad av dessa ädla känslor, skulle — i motsats
till Armfelt — hava ett öppet sinne för religion och moral, är
tydligt. Men hans religion yttrade sig i den krassaste vidskepelse,
och han röjde därvid en lättrogenhet, som förefaller oss nästan
oförklarlig. Om hans spiritistiska seancer får jag i det följande
tillfälle att tala, och i detta sammanhang kan det vara nog att
anföra den skildring, han ger av ett besök hos en spågumma: »Så
snart gumman islagit min kopp, vilken jag par parenthèse själv
måste skvalpa grumlet omkring uti, började hon som ur en bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
