Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordenskapitel ganska ledsamma, beror detta icke blott därpå, att
dryckenskapslasten för oss icke längre är ett komiskt lyte, utan också därpå,
att det ordensceremoniel, som då var nytt och som här parodieras,
nu icke längre existerar; vi intressera oss därför ej för det. De
personligheter, som här föras fram, voro vidare då allmänt bekanta
gatuföreteelser, under det att de för oss blott äro namn, och en
del av skämtet bestod väl däri, att Bellman härmade dem, återgav
deras sätt att ragla, tala o. s. v., och denna Bellmans
härmningsförmåga lär hava varit överlägsen. Vi läsa blott dessa kapitel, höra
och se icke Bellman, och för oss äro Trundman, Wannemacher
o. s. v. blott typer, som vi icke känna igen. Figurerna äro
slutligen ej individuellt karakteriserade. Frihetstiden hade i detta fall
ej några stora fordringar. Man var van att på scenen se den girige,
den avundsjuke, den obeslutsamme o. s. v., och en dylik abstrakt
karaktär hava också figurerna i ordenskapitlen. De äro »fyllhundar»,
som icke tala om något annat än brännvin, och den ene skiljer sig
knappast från den andre. De äldre dikterna stå dock över de
senare. Dessa äldre äro korta, lyriska visor, och i dem kan skämtet
med dessa personer ännu passera. Men ganska snart, redan 1769,
svälla parentationerna i De två förgyllda svinen ut till små dramer
med tal och sång, och då blir skämtet för vår uppfattning rent av
tröttande. Stilblandningen är heller icke den bästa. Bellman har
i alexandrinerna, såsom man påpekat, tagit intryck av Creutz, men
denna pastoralstil bryter sig med en burlesk, som erinrar om
Hallman. I dessa bacchanaliska dramer förekomma likväl flera glänsande
partier, som visa, att de dock diktats av en stor skald; särskilt fäster
man sig vid visor som Böljan sig mindre rör, Vem är, som ej vår
broder minns, Vakna, min sköna m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
