Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— hur mycket visste han icke! — och nu anhöll han att få komma
tillbaka för att få göra upp med sina kreditorer. Lejden beviljades,
och den förlorade sonen återvände på senhösten 1763 till
fadershemmet — säkerligen ej hälsad med någon entusiasm. På
sommaren 1763 hade fadern tagit avsked från sin plats såsom
sekreterare i slottskansliet — icke osannolikt därför att han behövde
pengar och i följd därav mot ackord avstått platsen åt en annan.
I november 1762 hade han av den Grillska firman lånat 5,000 daler,
i januari 1763 ytterligare 24,000. Och nu kommo sonens affärer till.
Manufakturkontoret, tullen och nummerlotteriet.
Efter avskedstagandet hade Johan Arndt Bellman bosatt sig på
landet, i Brännkyrka, och dit flyttade också flyktingen från Norge.
Försöket att i godo göra upp med fordringsägarna strandade, och
inför Svartlösa häradsrätt fick Bellman begära sig själv i konkurs.
Redan förut, i november 1763, hade han, väl ej alldeles frivilligt,
hos fullmäktige i riksbanken anhållit om avsked ur bankens tjänst,
enär han hade »den bästa apparance att göra större lycka
annorstädes». Naturligtvis bifölls denna begäran, och därmed stod
Bellman vid tjugotre års ålder utan både plats och existensmöjligheter.
Den »apparance», varpå han i sin avskedsansökan syftade, var
troligtvis det vid 1739 års riksdag inrättade manufakturkontoret,
som styrdes av åtta av ständerna utsedda fullmäktige. Till dem
inlämnade Bellman i augusti 1764 en ansökan, i vilken han anförde,
att »hans hug förnämligast fallit på den delen av rikets ekonomi,
som riksens ständer lämnat under manufakturkontorets vård»,
varför han begärde att bliva i verkets tjänst anställd. Kommissarien
Anders Lissander vitsordade hans »naturliga kvickhet» och lovade
att taga honom under sin särskilda tillsyn. På grund av detta
förord blev han antagen — utan lön, blott med ljuspengar och
arvode för renskrivning; under åren 1765 och 1766 erhöll han i
arvode troligen 1,200 daler kpt. samt 192 daler i ljuspengar (enligt
dåvarande kurs icke ens 200 kronor om året). Men så föga lysande
denna ställning än var, blev den likväl av kort varaktighet. Ty
vid 1766 års riksdag indrogs hela manufakturkontoret, året förut
hade Bellmans föräldrar dött, och urarvakonkursen efter dem hade
börjat. De moralister, som så starkt fördömt Bellmans ekonomiska
lättsinne, synas dock böra medgiva, att alla dessa fakta kunna
betraktas såsom en åtminstone förmildrande orsak.
Å den andra sidan kan man villigt medgiva, att Bellman ej
passade för tjänstemannabanan. Just under dessa år utövade han sin
mest betydande skaldegärning, och om han för denna tillbakasatte
några protokoll, bör detta kanske ej räknas honom till last. I
tjänsten såg han blott ett levebröd, och då nu manufakturkontoret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0688.html
