Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru dessa snarast visa, huru föga man förstod av Defoes
mästerverk. För samtiden var Robinson mera en äventyrsbok än en
verklig roman, och som den engelska romanens skapare kan man
därför anse Samuel Richardson. Hans romaner, Pamela (1740—1741)
och Clarissa (1747 och 1748), äro avfattade i brev — en form, som
nu blev ytterst vanlig — vidare starkt moraliska, salvelsefulla och
sentimentala, väl mångordiga, men trots detta spännande. Richardsons
psykologiska blick är mycket skarp, och han är en överlägsen
realist, som förstår att fullt levande skildra den högre engelska
medelklassen. Någon humor har han dock icke, och hans
människouppfattning är tämligen trång och tilltäppt. Såsom en reaktion
mot den puritanska moralen hos Richardson kommo kort därefter
Fieldings friska, humoristiska romaner: Joseph Andrews (1742) och
Tom Jones (1749), lika överlägsna såsom karaktärsteckningar som
såsom samhällsskildringar. En efterföljare erhöll Fielding i Smollett,
som dock är betydligt råare. Sedan följde på 1750- och 1760-talen
Sterne och Goldsmith, men de kommo för sent för att få något
inflytande på den svenska frihetstiden.
Högst av 1700-talets romanförfattare står nog Fielding, men den,
som avsatt de djupaste spåren i samtidens kultur, var utan tvivel
Rousseau genom La nouvelle Héloïse (1761), ty i denna roman
samlar sig århundradets alla förromantiska rörelser såsom i en
brännpunkt. Vi hava den starka erotiska lidelsen, den högt
uppdrivna idealismen, sentimentaliteten, hänförelsen för naturen,
kulturtröttheten — med ett ord alla de stämningar, som under nästa
årtionde förenade sig i den tyska Sturm und Drang-rörelsen.
Av dessa uppslag mottog den svenska romanen mycket svaga
impulser, och i det hela var man inom romanen vida mera efter
sin tid än inom andra litteraturarter. 1600-talet hade ju här i
Sverige — om man frånser översättningarna — icke haft någon
egentlig roman, endast vissa trevande försök, och då intresset för
romanen på 1700-talet steg, var det närmast från 1600-talets utländska
romanlitteratur, som man tog sina intryck. I sin utförliga
gradualavhandling om romanens och prosaberättelsens historia i Sverige
börjar Böök därför fullt riktigt med en redogörelse för denna äldre
romans återverkningar i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
