Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturbeskrivning. Någon svensk förebild hade han icke. Fru
Nordenflycht hade visserligen förut skrivit fyra årstidsdikter, men dessa
innehålla blott reflexioner och höra således endast till namnet till
denna diktart. Hos Creutz däremot inskränka sig reflexionerna till
ett minimum, och han ville verkligen skildra ett svenskt landskap
under en viss årstid. Det val, han gjorde av båda, är
karakteristiskt för hans temperament. Han valde sommaren och en
uppsvensk bygd — knappast någon bestämd, men väl närmast
Mälardalen med dess idylliska insjöar. Någon skarpare blick för dess
egendomligheter hade han icke. Den natur, som Linné skildrar,
är den verkliga, och över denna vilar endast en mycket
genomskinlig slöja av rokoko. Creutz däremot var pastoraldiktare, och
landskapet får också sin färg därav. Pastoralen hade ett behov av
att inom ett begränsat område hopa allt möjligt, vilda skogssnår,
leende fält, sjöar, floder, »heliga lundar», tempel o. s. v. Samma
rikedom företer Creutz’ landskap. Han ser solens guld förgylla
bergets topp, en »helig lund», som av ingen yxa vet, ett fält, där
»hundra hjordar» gå i bet, en bäck, som strömmar ned och
skummande störtar sig i den salta sjön — allt detta i en enda strof.
Därefter följer bild på bild, utan sammanhang med varandra, och
han visar oss således — så att säga — en natur i rörelse. Han
ser en sjö med tusen holmar, på vattenytan sticker ett mjölkvitt
segel upp, en götisk byggnad skymtar på stranden, och i
bakgrunden synes ett fält, på vilket säden mognar till skörd. En gosse
sitter vid stranden och fiskar, får ett napp och slänger upp sin
fångst i gräset. En hare ilar förbi »som en skugga», förföljd av
hundarna, och träffas till sist av jägarens lod. Så följer en äng,
där skörden pågår. Därpå varsnar skalden en klippa, som »över
djupet hänger och nickar med en skäggig topp». En gran skjuter
upp ur en mossbelupen klyfta, och ur en grotta svingar sig örnen.
»Men nya syner ögat gläda», och han förirrar sig in i en lövrik
park, bland vars stammar skuggor och dagrar spela. Marken sluttar
nedåt, och han kommer till en lund, dit man såg »mången ung
herdinna ifrån sin herdes armar fly» för att där dock finna det öde,
»hon så menlöst ville sky». Mälardalen förbytes till pastoralens
Arkadien, och i en av dess »förtjusta» grottor söker herdinnan
fåfängt vara sträng, men »finner endast ömhet kvar». T. o. m. det
smultron, som skalden ser, väcker hos honom en pastoral
idéassociation. Smultronet söker dölja sig uti ett krusigt blad.
Likså en nymf sin fägring gömmer,
Men här och där en täckhet glömmer,
Som florets våld sig undandrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
