Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själens styrka.
Efter Verldsföraktaren författade Gyllenborg blott en enda
betydande dikt: Själens styrka, vars sista strof han nedskrev vid fru
Nordenflychts dödsbädd. Den rör sig inom samma tankevärld som
Verldsföraktaren. Det är stoicismens stolta dygdelära och dess
svärmeri för friheten, som här gå igen. Först förefaller det, som om
detta svärmeri hade sin källa i studiet av antikens egna författare, men
i själva verket är det Rousseau, som också här ligger bakom
Gyllenborgs dikt. Dennes kanske största insats var entusiasmen, och det är
denna av Rousseau inspirerade entusiasm, som fyller och bär upp
Själens styrka. Nästan varje strof erinrar om något ställe i discourserna.
Du mod, som utgör själens styrka — utropar han — frihet, dygd,
jag söker eder hos forntiden, ej hos oss, i Rom, som fostrat en
Brutus och vars murar ej skyddade någon slav, i Atén, som
tillbakaslog Xerxes’ här. Vad är det väl, som vi hos dem beundra?
Det är dygden, som hos jordens son är en himmelens låga och
som förvandlar människan till hjälte:
O frihet! Till vad höjd har du ej själar drivit!
Ur dvalans mörka famn de skynda vid din röst.
Du snillen åt Atén, åt Sparta hjältar givit.
En oförgänglig kraft de sugit vid ditt bröst.
Vad väcker ej för ädel låga
Det kära ljud: För frihet! Fosterbygd!
Vad kunna ej de hjärtan våga,
Som livas av den helga dygd?
Vår tids vishetslära är veklig liksom vi själva, och med sken av
humanitet ökar hon blott själens svaghet. Hon kan aldrig bliva
stark, ty hon vill bliva behaglig. Ej var det denna matta lära, som
gav mod åt Thebes hjälte och som kom Cato att föredraga döden
framför träldom. Den enda filosofi, som har värde, är stoikerns:
I dygdens övning fri, han anser utan häpnad
Nödvändighetens lag och händelsernas lopp.
För plågor känslolös, mot alla faror väpnad,
Han under bördans tyngd sitt huvud reser opp.
Vad kan hans hjärta så bemanna?
Är han förtjust av något diktat väl?
Nej, endast kärlek för det sanna
Är väldig i hans höga själ.
Afsked ifrån ungdomen.
I dessa sista dikter är Gyllenborg kanske sin tidsålders störste
poet, han är fylld av ett verkligt patos, och även den poetiska
formen har blivit allt renare och renare. Men så tystnar han
plötsligt, och då han åter börjar, är han torr, tråkig, gubbaktig,
utan ett spår av den entusiasm, som fyllt den unge Gyllenborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0558.html
