Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ditt liv, men leva är en vana, som du ej mista kan». När döden
äntligen kommer, klagar du över, att han hastar, och ser med längtan
tillbaka på en värld, som börjat dig förskjuta. Att ytterligare öka
dödens hårda strid spöka då vidskeplighetens troll för dina tankar:
»du ser ett ovisst hopp, det du i nöden famnar, men röner all dess
brist». Du vet ej, vad du bliver, allt har varit ovisst — utom dina
plågor. Så slutar denna stolta dikt med den enda tröstegrund, som
stoicismen kan giva: »Sök med tålig dygd och slutna ögon hinna
ett okänt ändamål».
Upplysningen hade börjat i den ljusaste optimism, med tron att
vetenskapens segrar skulle skingra mörkret och skapa en lycklig
mänsklighet. Tvivlen hade vederlagts i Leibniz’ och Shaftesburys
teodicéer, och Popes Essay on man hade gjort denna optimism till
allas. Men så bröt vid århundradets mitt den pessimism åter fram,
som hela tiden lurat bakom upplysningens segervisshet, och särskilt
gjorde sig Voltaire till en tolk för denna. Någon vis världsstyrelse
finnes icke, det hela är ändamålslöst, och för upplysningsfilosofen
fanns ej heller den tröst, som den kristne pessimisten dock haft:
hoppet om en annan tillvaro bortom graven. Det var ur denna
jordmån, som 1700-talets stoicism växte upp. Det var då — säger
Levertin — som »den andliga attityd uppfanns, som tidens yppersta
bland diktens och handlingens män älskade att antaga för att
maskera det inre svårmodet. Det är »filosofen», den »vise», som vänder
trotsig och molnlös panna mot alla ödets skiften, besluten att möta
existensens vedervärdigheter med ett jämnmod, som ej nedlåter sig
till klagan och än mindre till bön.»
Det är denna dräkt, Gyllenborg anlagt i Menniskjans elände, och
han förstår onekligen att bära upp den. Han hade blivit stoiker,
t. o. m. i den grad, att han vågat tala om »vidskeplighetens troll»,
som med nya plågor öka dödens hårda strid — ett djärvt fritänkeri,
vars udd han försiktigt söker bryta av med att i en not tillägga:
»Här anses människan endast i sitt naturliga elände och icke såsom
upplyst av den sanna religionen». Men både detta fritänkeri och
denna pessimism voro nog vida mera litteratur än verklig
världsåskådning. Han hade gripits av en stämning för ögonblicket, av
en tidsrörelse, i vilken han ej närmare tänkt sig in. Rousseau var
icke pessimist på samma sätt som Voltaire. Det var människorna
själva, som genom sitt avfall från naturen skapat olyckorna.
Gyllenborg hade velat förkunna samma lära och visa upp, att »de olyckor,
som konsten uppfunnit, ehuru falska de äro till sin upprinnelse,
bliva därav icke mindre kännbara till sin verkan». Men det har
han alls icke gjort. Människans elände beror i hans dikt icke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
