Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalins samtida och efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oerhört populärt i frihetstidens Sverige; 1721 och 1723 hade romanen
också utkommit i två olika översättningar och trycktes för övrigt
under 1700-talet två gånger på franska här i Sverige. Tessin kunde
därför räkna på den svenska allmänhetens bifall, då han i sina
uppfostringsbrev framlade samma idéer. I ett av dessa gör han »en liten
mönstring över de män, vilka gjort sig överhetens nåd och
allmänhetens tacksamhet i det högsta värdiga», män, »vilkas ogemena flit,
snille, eftertänksamhet och oförtrutenhet fäderneslandet både heder
och båtnad tillbragt». Bland dessa nämner han inga krigare och
statsmän, utan »en Celsius, vilken med så mycket beröm in- och
utomlands bidragit att utröna jordklotets rätta skapnad, en Polhem,
som så ofta bragt en självsvåldig och yr natur under konstens aga
och lydnad, en Linnæus, som i ordning ställt samt nyttiga gjort de
minsta växter och kräk, vilka liksom smygt sig undan vår åsyn, en
Alströmer, som under oändeligt förtal vågat egendom, krafter, hälsa
och liv till handaslöjders grundläggning, en Grill, som ymnigt
kringsprider väl förvärvad egendom till handelns utvidgande, otaliga
landsmäns brödföda och mångfaldiga fattigas underhåll, en Cambell,
vilken gjort kinesiska varor till svenska produkter» o. s. v. Liksom.
Fénelon inskärper han, att börden intet betyder mot förtjänsten:
»En dygdig, beskedlig, stadig och idog bonde bör vida högre skattas,
än en fräck, dum, flyktig och onyttig adelsman», och även
hovfolket får sina pikar. På tal om några målningar på Drottningholm
skriver han: »Fjärde stycket föreställer en stor (och tvivelsutan
älskad) hovhund av danskt slag, målad år 1686, vilken ofelbart skämt
mången stol och kjortel här vid Drottningholm, sprungit för vagnen,
lupit kull pager, stulit stek, skrämt bondpigor samt fött loppor och
således under goda dagar utan bekymmer vunnit, vad mången drygt
förtjänar och tröttsamt efterfikar: överhetens utmärkta nåd. Dess
övriga bedrifter äro mig obekanta, men att döma efter utseendet
har han endast varit en goddagshund, och med honom äro — som
med många människor — både dess namn, dess åminnelse och
dess gärningar bortdöda.»
Såsom man redan av dessa citat finner, voro breven snarast ett
slags moralisk tidskrift, Argus i en ny form — vad stilen beträffar
elegantare än de vanliga Argusartiklarna och med ett innehåll, som
ofta rör sig på en högre kulturnivå. Av särskilt intresse äro Tessins
brev om konsten, ty dessa torde, så vitt jag vet, vara de första,
som vi hava på svenska. I varje fall vittna de om Tessins ovanligt
fina och uppövade smak. Han skiljer på tre målarskolor: den
italienska, den nederländska och den franska. Den italienskas styrka
är teckningen och figurernas idealitet, den franskas är vad Tessin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
