Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycke och bifall, han må behålla sin vinst», ty i själva verket har
han ju ej gjort något skälmstycke. Återstå då blott de goda
böckerna, ty även sådana ha ju sina fel. Resultatet blir därför till
sist — om man kan tala om ett resultat av denna ytterst orediga
framställning — att kritiken endast skall anmärka småfel hos goda
författare. Det kan ifrågasättas, om detta verkligen var Dalins mening.
Hans läromästare Triewald hade ju framför allt ägnat sig åt
uppgiften att dräpa pekoralisterna, och även Dalin själv hade utövat
en dylik kritik. Men i viss mån fick verkligen 1700-talets litterära
kritik den karaktär av kriarättelser, som Dalin här förordat, och
det var först med Thorild och Kellgren samt framför allt med ny-
romantiken, som kritiken höjde sig till mera allmänna synpunkter.
Dalins estetiska program.
Vida bättre och klarare kommer Dalins estetiska ståndpunkt fram
i Korta påminnelser wid swenska skalde-konsten i wår tid. Denna
avhandling trycktes visserligen först 1755 i Vitterhetsakademiens
Handlingar, men återger det program, till vilket Dalin redan på
1730-talet bekände sig. Påminnelserna inbjuda onekligen till en
jämförelse med Stiernmans ungefär samtidiga, förut omnämnda Tal
(1758). Stiernman har verkligen läst den äldre svenska litteraturen;
Dalin däremot har en ytterst ofullkomlig kännedom om denna.
Men han äger, vad Stiernman saknar: en bestämd estetisk smak,
enligt vilken han bedömer utvecklingen. Denna smak är i allt
väsentligt densamma som Boileaus, och det är dennes L’art poétique,
som även i uppställningen går igen i Dalins Påminnelser. Liksom
hos Boileau börjar Dalin med en översikt av den svenska poesiens
äldre öden. Äldst är naturligtvis barbariet. »Skyterna» — Nordens
äldsta invånare — hade lånat sin skaldekonst från grekerna, men
lånat såsom barbarer, och då »var ingen vitterhet i bruk, ingen
läsning, ingen grannlagenhet i språk och talesätt» — som man märker
har storhetstidens svärmeri för göterna här fått giva vika för
upplysningens förakt för den ociviliserade forntiden. Nästan lika
barbarisk var medeltiden, och här möta vi upplysningens hat mot de
»okunnige munkar», som då voro bildningens representanter.
Verserna voro utan takt, utan smak; gamla rimkrönikor, »en oräknelig
hop kämpavisor och älskogskväden kunna oss nog därom övertyga».
Gustav Vasa — fortsätter Dalin — »upptände väl många nya
vitterhetsljus i Norden», men några dylika nämner Dalin icke och
medger, att vitterheten ej kunde »slita sig ur barbariets faggor förrän i
Kristinas tid, då Stiernhielm var en av dess förste befriare. Lik ett
spätt barn kom hon åtminstone ur lindan och lärde gå.» »Enfin
Malherbe vint» hade Boileau skrivit, och samma plats tilldelade
Dalin nu åt Stiernhielm. Men icke ens på Dalins egen tid hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0432.html
