Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning till frihetstidens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schweiz, och först då kan man säga, att »upplysningen» fullt slog
igenom. För uppfattningen av frihetstidens litteratur äro dessa data
av en viss vikt. Den franska litteratur, med vilken man här i
Sverige före 1750 trädde i beröring, var ännu knappast någon
utpräglad upplysningslitteratur, och samtidigt med det att
upplysningsidéerna vid århundradets mitt med styrka göra sig gällande,
börjar den stora motrörelsen — den för-romantiska reaktionen mot
upplysningen. I stort sett bliva Voltaire och Rousseau nästan
samtidigt maktfaktorer inom den svenska litteraturen.
Dessa impulser från Frankrike blevo i mycket bestämmande för
1700-talets svenska kultur. Detta inflytande hade ända från Kristinas
tid varit i jämnt stigande. Under frihetstiden blev Sverige nästan
ett franskt biland med en övervägande fransk kultur. Genom
hattpartiets seger 1738 blev vår politik fullkomligt beroende av den
franska, en ung svensk ädlings utbildning ansågs knappast fulländad,
förrän han ett eller ett par år vistats i Frankrike, och de unga
ädlingarna gingo då gärna för en tid i fransk krigstjänst; redan 1742
kunde man i Frankrike uppsätta ett särskilt regemente med titeln
Royal Suédois, och enligt en bevarad rulla från 1760-talet
tjänstgjorde där ej mindre än mellan trettio och fyrtio svenska officerare.
Aristokratiens samtalsspråk blev franska, och breven äro oftast
avfattade på detta språk. I huvudstaden hade man, med några
uppehåll, en fransk trupp, vilken spelade också för den stora
allmänheten, och även ett par tidningar utgåvos på franska. Särskilt
stod den svenska konsten under frihetstiden och sedermera under
ett starkt beroende av den franska. Då arbetena på slottsbyggnaden
1732 återupptogos, inkallades den franske målaren Taraval som
dekoratör, och här stannade han till sin död 1750. Med honom
följde åtta andra franska konstnärer. Genom dem gjorde rokokons,
lätta och graciösa konst sitt inträde i Sverige och efterträdde den
karolinska tidens tunga barock — Taravals rosiga amoriner i stället
för Ehrenstrahls pompösa allegorier — och genom den 1735 stiftade
Kungl. Ritarakademien blev Taraval lärare för hela det uppväxande
släktet av svenska konstnärer. Å den andra sidan slogo sig svenska
konstnärer ned i Paris. Gustaf Lundberg hade kommit dit redan
1717 och var en tid den franska huvudstadens kanske mest anlitade
pastellporträttör. 1745 vände han — vår förste betydande inhemske
konstnär — tillbaka till Sverige och förde därmed med sig den
franska smaken inom målarkonsten. Denna växelverkan mellan
svensk och fransk konst fortsatte under hela århundradet. I Sverige
hade vi under hela frihetstiden en fransk konstnärskoloni: Taraval,
Bouchardon, Larchevesque. I Paris voro våra egna bästa artister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
