Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet intresserade sig ock för hembygden, för ortsbeskrivningar,
och vi erinra oss, att detta intresse till sist samlat sig kring det
gigantiskt anlagda verket Suecia antiqua. För naturen hade
1600-talet däremot icke haft någon blick. Man redogjorde för en bygds
historiska och antikvariska minnesmärken, och därmed punkt. Denna
«lärda» uppfattning möter oss också hos de äldsta reseskildrarna på
1700-talet, hos Olaus Rudbeck d. y. och den språklärde fältprästen
Michael Eneman. Deras framställning är, såsom Levertin anmärker,
»tyngd av osmält kunskap och avfattad i latiniserad
universitetssvenska utan spår av reselivets fart och friskhet». Först med
frihetstiden öppnades svenskarnas öga för själva livet, och Carl Reinhold
Berchs skildringar av kulturen i Tyskland, Frankrike och
Ryssland[1] röja icke blott en vaken observation utan ock en icke ringa
berättarkonst samt äro nedskrivna på ett språk, som är naturligt
och fritt från pedanteri. Men Berch uppmärksammar blott livet i
städerna; för naturen och landsbygdens egendomlighet har han
ingen vidare skärpt blick. Linné däremot är »friluftsmålaren» —
för att begagna Levertins träffande uttryck — och hans
Lapplandsresa är ett »mästerverk av friskhet och genialitet, i sin lyriska
ursprunglighet och sin måleriska kraft enastående i samtiden».
En vårmorgon 1732 red han ut genom norra tullporten i Uppsala.
»Vinterrågen stod ett kvarter hög, och kornet hade nyligen utvist
ett blad, björken begynte nu spricka ut och alla lövträd visa sina
löv, förutom alen och aspen. Lärkan sjöng hela vägen för oss,
darrande i luften: Ecce suum tirile, tirile, suum tirile tractat. Himlen
var klar och varm, västanvädret svalkade med en behaglig pust,
och en dunkel färg begynte från väster betäcka himmelen.» Efter
fem fjärdings väg började »skogen allt mer och mer tilltätas, den
ljuva lärkan, som tillförene uppehållit våra öron, övergav oss, men åter
en annor emottager oss i skogen med lika stor kompliment,
nämligen kleran, Turdus minor, vilken då hon på högsta grantoppen
spelar för sin käresta, även låter oss fägna oss därav. Ja, hon
stämmer så högt in med sina diverse toner, att hon ofta mästrar
näktergalen, sångarnas mästare.»
Den 24 maj hade han, utan några större svårigheter, nått upp
till Umeå, och därifrån sökte han tränga in i Lappmarken. En
dylik resa förefaller ju oss ej vidare svår, men Lappland var då en
fullkomlig vildmark, och en färd genom denna bör kanske närmast
jämställas med en resa genom Sydamerikas urskogar. Det regnade,
då han red ut från Umeå, »vägen blev mig allt mer och mer vidrig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
