Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odelat komisk. Jag kan välja ett exempel. I Ynglingasagan berättas
om konung Dag, att han var så vis, att han förstod fåglalåt. Han
hade en sparv, som sade honom många tidender, men denna sparv
blev ihjälslagen i Reidgotaland vid en gård, som hette Vorva. För
att hämnas sparven[1] drog Dag då med en stor här till
Reidgotaland, men blev där dräpt av en träl. I Dalins historia lyder detta
ställe: »Han var efter tidens sätt mycket slug, så att han troddes
förstå fågelsång, och kallades Dag spaka eller den vise, men hans
förnämsta klokhet bestod i en noga uppmärksamhet på grannarna
och på de goda kunskaper, han hade från alla orter om allt vad
som hände, så att ingenting kunde honom oförvarandes påkomma.
En hans utskickade sjöhövding hade nu varit uppe i Reidgotaland
på en ort, som kallades Vörva, att inhämta nödiga underrättelser
eller förfriskning och blivit där överfallen och ihjälslagen. Detta
gick Dag så till sinnes, att han offrade gudarna sin egen son för en
lycklig hämnd och drog med en ansenlig här till Österland.» Och i
en not tillägger Dalin: »I den mörka och diktfulla tiden är denna
sak berättad på skaldesätt», och »man kan strax finna, att Sparven
varit en konung Dags utskickade hövding, som antingen själv hetat
Sparv eller seglat på ett skepp av det namnet, ty att konung Dag
skulle offrat sin son för en tättings skull, det är otroligt».
Här hava vi således rationalismens sens commun från dess sämre
sida. Denna rationalism hindrade också 1700-talets människor att
förstå de religiösa rörelserna. De primitiva folkens mytologi var
för dem idel oförnuft, och att ett folk likväl kommit till dylika
absurda föreställningar, kunde därför blott förklaras genom
prästbedrägerier. Religionsstiftare som Odin och Muhammed skildras
också ständigt såsom sluga bedragare. På 1700-talet funnos ju två
religioner, den vulgära folkreligionen och filosofernas upplysta
förnuftstro. Något dylikt fanns enligt Dalin också i forntiden. Den
äldsta nordiska religionen stod »högt i ljus och sanning», nämligen
den lära, som folkets »filosofer förkunnade, vilken alltid såväl hos
oss som hos greker och romare bör skiljas från den poetiska».
Man dyrkade en enda allsmäktig gud och kallade honom Alltings
fader, den allra Högste o. s. v. Även Treenigheten skymtar fram
i denna gudalära liksom ock en »mellangud», syndafallet o. s. v.
Den, som drog ned denna höga religion, var Sigge Fridulfsson, »en
slug och tapper herre», som fullkomligt bedrog »den tidens enfaldiga
människor, vilka trodde honom kunna fara över världen i ett
ögonblick, vända vädret, vart han ville, stilla stormar och vådeldar, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
