Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förberedelser inom landet, redan innan vi gjort bekantskap med
den tyska pietismen. Denna fann här en ytterst tacksam jordmån.
Ty det var ju den stora olyckstiden för Sverige, krig, pest och rysk
fångenskap, och dylika olyckor stämma sinnena till en religiös
uppfattning av tillvaron.
Pietismen.
För den stämning, som nu gjorde sig gällande, passade onekligen
pietismen väl. Den äldre pietismen, som framträder på 1710- och
1720-talen, lade huvudvikten på etiken, på ett kristligt liv, under
det att den däremot föga intresserade sig för de dogmatiska frågorna,
således icke för den bekännelsetrohet, som för ortodoxismen var
huvudsaken. I det hela ville pietisterna ännu stå kvar i statskyrkan,
och rörelsen hälsades till en början ock med sympati av flera av
de ledande prästerna, särskilt av Svedberg, som givit en mycket
välvillig skildring av en dylik konventikel.
Vanligen samlade de sig hos en kamrer von Wolcker. Till dem
hörde flera av den högre aristokratien såsom riksrådet Cederhielm,
landshövding Reuterholm m. fl. Särskilt talrikt representerad var
den högre medelklassen, och efter 1720 deltog även en mängd av
de från Ryssland hemkomna officerarna i dessa konventiklar. Någon
direkt fientlighet mot statskyrkan röjde de, som sagt, till en början
icke, utan ville blott ostörda få samlas till sina andaktsstunder.
Men däri låg dock fröet till en brytning, ty de höllo på lekmannens
rätt att själv tolka skriften, under det att detta för ortodoxismen var
ett privilegium för statskyrkoprästen. »Den omvände lekmannen —
skrev en av dem — förstår Guds ord bättre än den oomvände
lärde teologen.» De ville därför ej anlita andra präster än de
omvände och sant kristne. Häri låg särskilt det för ortodoxismen
anstötliga, och redan 1713 lyckades ärkebiskopen utverka ett bestämt
förbud mot alla konventiklar d. v. s. privata andaktsövningar med
deltagare från andra hus. Så långt kunde väl ej ortodoxismens
poliskyrka gå, att den förnekade en kristen rätt att i sitt eget hus
läsa bibeln och sjunga psalmer — ehuru man tydligen föredrog, att
det skedde i kyrkan och på de reglementerade tiderna — men man
förbjöd alla icke till familjen hörande att deltaga i dessa
andaktsstunder. Emellertid kunde detta förbud, som rådet och icke Karl XII
utfärdat, icke upprätthållas, och först då prästeståndet vid
frihetstidens början övertagit den suveräne konungens makt, började
förföljelserna mot pietisterna. Särskilt ivrig var kyrkoherden Possieth,
som i en predikan 1720 kallade pietisterna »rövare, glupande ulvar
och gräshoppor, vilka Johannes kallar en satans hop, hållande sig
till bedrägliga andar och djävlalärdom», och vid riksdagen 1719
hade prästeståndet önskat att i drottningens försäkran få in dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0153.html
