Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så vida »den förre förläggaren eller dess rättsinnehavare, vilken det
förut hembjudas bör, sig sådant icke vill åtaga». Detsamma gällde
de nyss omtalade smärre skrifterna. Emellertid är det nog rätt,
såsom professor Eberstein gjort gällande, att man med dessa
stadganden icke avsåg att skydda författaren utan blott boktryckaren i dennes
egenskap av förläggare. Grunden — säger Eberstein — »för
rättsskyddet var icke, att den författare, som genom sitt andliga arbete
åstadkommit ett verk, för den skull borde beredas ensamrätt till
detsamma. Tanken var i stället, att den person, som vågat sig på
det omfattande företaget att utgiva ett arbete av trycket och för
ändamålet iklätt sig de stora kostnader och risker, som därmed voro
förbundna, förtjänade att skyddas i sin vällovliga näring genom
förbud för andra personer att eftertrycka arbetet». Men denna åt
förläggarna medgivna rätt medförde ock ett skydd för författaren, ty
dels var denne själv ofta förläggare, dels var han herre över sitt
manuskript; det var för detta, som privilegiet utfärdades, och det
var detta privilegium, han sålde åt förläggaren. Hade författaren
däremot icke begärt något privilegium, var han rättslös, ty — utom
för smärre skrifter — vilade författarrätten uteslutande på privilegiet.
Hade en förläggare lyckats komma över ett manuskript, kunde han
utan att bryta mot lagen utge detta, så vida författaren ej skaffat
sig ett privilegium. Men redan under frihetstiden märker man dock,
huru en mera modern uppfattning av en författares andliga rätt till
sitt arbete börjar göra sig gällande. Så t. ex. hade en häradshövding
Göransson skaffat sig en avskrift av Erik Benzelius’ kollegium i svensk
historia, varå intet privilegium fanns. Men hans ansökan om ett dylikt
avslogs och tilldelades i stället författarens son. Flera andra exempel i
denna riktning finnas. Men först 1810 erkändes en verklig författarrätt.
Tack vare boktryckerireglementet av 1752, som visserligen alls
ej avsåg författarna, utan blott förläggarna, fingo även de förra en
bättre ställning än förut. Det stod dem öppet att själva begära
privilegium på det arbete, de författat, de kunde, om boken gått,
få privilegiet prolongerat, och när de sålde detta åt en förläggare,
bestämde de själva priset. För »smärre» skrifter var väl denna rätt
mindre, ty här fanns ingen privilegiet motsvarande rätt för
författaren, utan blott för boktryckaren, men författaren kunde dock, då
han sålde manuskriptet, betinga sig ett högre pris, därför att han
de facto också sålde förlagsrätten till följande upplagor. Vidare
drog författaren naturligtvis fördel av den utvidgade läsekretsen
med dess mera mångsidiga intressen, av de många boklådorna, av
tidskrifternas recensioner o. s. v. Ty i följd av den ökade
avsättningen kunde han göra anspråk på högre honorar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
