Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan i det andra numret avslöjas emellertid tendensen, och ett
förkortat utdrag ur detta kan här anföras:
Cautus. Säg mig, min käre Honestus, vad man fordrar av en god scribent?
Honestus. Att han skriver på ett behagligt och övertygande sätt om nyttiga
saker.
Proprius. Lägg till: och att arbetet ej blir för dyrt. Sex styver för ett
ark, är väl tilltaget!
Probus. Du talar alltid efter din gamla vana för dina penningar. Vore du
sjuk och fruktade, att du snart måste lämna dina kära penningar, så betalte
du gärna hundra gånger så mycket allenast för ett ark fullt av recepter eller
botemedel.
Cautus. Nog talt härom. Duger arbetet, så betalar man det gärna; i vidrigt
fall är det ej värt ett runstycke, och den, som icke vill köpa det, kan låta bli.
Därefter uppstår en överläggning, vad Honestus skall skriva om.
Cautus föreslår friheten: »Den talar man nu mest om, och den
förstår man minst».
Lepiäus. Sant är det, att man icke allenast talar mest om friheten, utan
den lyser i allt vårt förehavande. Aldrig har friheten så florerat som nu. Nu
får man på vissa ställen supa både natt och dag, så mycket man förmår, ja,
under själva gudstjänsten. Det är allenast några olyckliga, som av fruktan
för värvare måste vid en viss tid packa sig dädan. Man får nu fritt visa sig
full på gatan, fritt skrika och ropa av fullan hals, fritt åka och färdas under
gudstjänsten, allenast man ger litet drickspengar, fritt ockra och skinna långt
över 50 procent, fritt köpa lurendrejat gods, fritt tala om andliga och politiska
saker på kaffehus, källare och krogar. Det kallades i vår träldomstid
näsvishet, men nu en frihet och belevenhet.
Cautus. Min gode Lepidus, den frihet, du talar om, är självsvåld, som lagen
bestraffar. Jag talar om en lagbunden frihet, grundad på rikets
fundamentallagar, som Svea rike nu så lycksaligt njuter och minst förstår. Giv oss, min
redlige Honestus, ett rätt begrepp om denna frihet.
Honestus. Jag vill bjuda till. Svea rikes undersåtares frihet består däruti,
att de äro i anseende till regeringen fria från allt tvång, undantagandes vad
rikets lagar dem pålägga. De äro således frie, men tillika lagbundne. Dessa
lagar göra de sig själva för deras egen gemensamma nytta och fördel och
äro alltså själva lagstiftande och av sig själva lagbundne. Svenska friheten
sättes egentligen emot det fördömliga och högst skadliga oinskränkta enväldet,
i kraft av vilket en enväldig konung allena äger makt och myndighet att göra
lagar, det är: att bjuda och befalla, vad honom lyster och behagar och
undersåtarna i detta hänseende utan all gensägelse äro skyldiga att lyda. Ifrån
ett sådant fördärvligt samt emot landets bästa och välfärd stridande oinskränkt
envåldsregemente äro riksens undersåtare fria. Häri består rätta begreppet
om svenska friheten.
I det följande övergår dock diskussionen allt mer och mer till
långa avhandlingar av den renlärige Honestus, som från alla möjliga
synpunkter utvecklar det sälla regeringssättets fördelar. Till dessa
hörde emellertid — åtminstone för de styrande — att al mänheten
hölls i fullkomlig okunnighet om politiken och ej tilläts att diskutera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
