Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man emellertid hava insett det sinnesrubbade i en dylik
riksdagsgranskning av litteraturen. Men detta hindrade icke riksdagen från
att då och då avgöra ett censurärende, och flera skrifter trycktes
med ett av ett riksstånd givet imprimatur.
I regeln kommo dylika mål dock aldrig längre än till censor.
Enligt kansliordningarna av 1719 och 1720 skulle han övervaka alla
boklådor, ingen bok skulle utan hans tillstånd få införas i landet, ej
ens böcker, som en resande hade med sig, bokhandlarna skulle giva
honom ett register på de böcker, de ville försälja, och var det någon,
som han ansåg otjänlig, ströks den, ingen bokauktion fick förrättas,
utan att han granskat katalogen, och likaså skulle han »igenomläsa
alla böcker och skrifter, som i riket komma att utarbetas och genom
trycket utgå, och där han intet anstötligt eller oanständigt däruti
finner, giver han skrifteligen samtycke till bokens eller skriftens
avtryckande, sedan han förut kanslikollegium därom underrättat och
dess bifall erhållit».
Censurens långsamhet.
Censorer under frihetstiden voro den lärde latinaren Johan Upmarck,
adlad Rosenadler (1716—1737), Gustaf Benzelstierna (1737—1746)
och Niclas von Oelreich (1746—1766). Rättvisan fordrar det
erkännandet, att Rosenadler och Benzelstierna med ett relativt stort
frisinne utövade sitt grannlaga värv. Men även om man frånser en
författares fullkomliga rättslöshet, var denna censur genom sin
långsamhet en tryckande hämsko på litteraturen; så fick t. ex. Jacob
Wilde i nio år vänta på tryckningstillstånd för sin Historia
pragmatica, Nordencrantz fick vänta i sju o. s. v. Likaså kunde en
utländsk boksändning under veckor få ligga i tullen, innan censor
fick tid att inspektera lagret. Ofta berodde långsamheten icke på
censor. Kunde ett arbete på något sätt anses beröra religionen, var
han skyldig att remittera det till vederbörande konsistorium, som i
åratal kunde ligga på det, och även för censor drog det ju om att
i ett — ofta dåligt — manuskript genomläsa allt, som skulle tryckas.
Därtill kom, att censor ansågs vara skyldig att rätta stavning,
faktiska misstag, språkfel o. s. v. En författare, Jacob Wilde, gick
t. o. m. så långt, att han begärde, att Rosenadler skulle kontrollera
citaten i hans Historia pragmatica. Att denne ej åtog sig detta
besvär, må ej förtänkas honom. Skall detta ske — skrev han till
svar — »vet jag icke, om arbetet mera kan heta vara hans än mitt».
Men hans efterträdare Benzelstierna, som skulle granska Rhyzelii
Monasteriologia, meddelade verkligen — enligt censorsjournalen —
»åtskilliga tilläggningar utur diplomatibus dels ineditis, dels tryckta
uti actis litterariis upsalensibus». Mot Dalin var Rosenadler nästan
lika välvillig. Ganska ofta föreslog han språkliga förbättringar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0080.html
