Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbytta i — fåglar. De trenne andra tragedierna voro däremot
avsedda att väcka »medlidande», och denna avsikt röjer sig särskilt
i Darius, som är en fem akter igenom fortsatt lamentation. Då
stycket börjar, är Darius redan besegrad av Alexander, och trage-
dien framställer således efter antikt mönster endast hans slutliga
olycksöde, för vilket han — som det synes — skuldlös dukar under.
Ungefär samma karaktär har Troas, en bearbetning från Seneca
och Euripides, dock utan körer och med tydlig tendens till en
livligare handling än i förebilderna. Även detta stycke innehåller
knappt annat än en fortsatt klagan av Hecuba över de olyckor,
som drabbat henne efter Trojas undergång. Bäst är Hippolitus, i
vilken författaren behandlat ett av renässansens mest omtyckta
motiv.1 Icke blott att språket har en klang och en verve som
sällan i denna tids dramer; även byggnaden är mera korrekt än
vanligt. Författarens hjälte är den kyske Hippolitus, som motstår
frestelsen, icke den av sina lidelser sönderslitna Phädra, och den
unge författaren hade tydligen ingen föreställning om det psyko-
logiska intresse, som en dylik karaktär erbjöd. Han lägger därför
huvudvikten på skildringen av Hippolitus, som skuldlös går under
i det han bevarar sin karaktärs hela renhet. Från dramatisk syn-
punkt var detta val av huvudperson onekligen ett missgrepp, ty inom
dramat kan svårligen en Hippolitus avvinna oss samma intresse
som en Phädra. Men Herculesidealet från Stiernhielms dagar ver-
kade ännu på denna tid, och för den erotiska lidelsens tragik ägde
man intet sinne; i intet av denna tids sorgespel, om man undan-
tager Wollimhaus’ otympliga försök, tecknas denna lidelse med
någon sympati, och i Hippolitus vill författaren — såsom han ut-
trycker det i den vackra prologen, vilken nästan klingar såsom
Herculesdikten, omsatt i dramatisk form — visa, huru »dygden
segrar sist utöver världens lycka». Att han, oaktat hela dramat
avser att förhärliga dygden, likväl haft en viss sympati övrig för
den olyckliga Phädra, visar, att den psykologiska blicken dock
skärpts, sedan Stiernhielm i sin dikt tecknade Lustans gestalt.
Fullt originell är Hippolitus lika litet som Rosimunda. I ämnets ut-
veckling och även i vissa enskildheter följer författaren Senecas tragedi
med samma namn, men liksom Hiärne söker även han att giva ämnet
en mera modern behandling, och betecknande är, att den starka
lidelsen i Phädras kärlek så mycket som möjligt dämpats i den svenska
efterbildningen och ersatts av en tämligen blek sentimentalitet.
1 Phädra älskar sin styvson Hippolitus, men då denne vägrar att besvara hennes
brottsliga kärlek, anklagar hon honom falskeligen för att hava sökt att våldtaga henne.
Hippolitus straffas och Phädra dödar sig själv.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
