Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drama-
tiska
hovfester.
Frankrike och Spanien — motsvarades av en liknande
bärkraft, dels ock var av allt för kort varaktighet för
avsätta en så fullmogen frukt som ett nationellt drama;
anledning låg däri, att hovets inflytande på teatern var
Det stora nationella dramat
I striden mellan
»hov» måste »staden» således avgjort duka under, och
även dramats utvecklingsmöjlighet avskuren.
särskilt karakteriserar renässansens hovfester, är den ofta
sällan rent smaklösa praktlystnaden. Det eljes så vakna
hade här urartat till smak för det överlastade. Man
som är av mera lyrisk än dramatisk läggning, en annan låg däri,
att vår politiska stormakt dels icke var fullt naturlig, icke — såsom
i England,
ekonomisk
att hinna
en tredje
betydligt starkare än medelklassens.
är nämligen ett huvudstadsbarn, stammande från medelklassen och
uppvuxet bland denna, ofta vanvårdat, men starkt och härdat, icke
en palatsens bortklemade, grant utstyrda lilla sjukling, som vaktas
för alla vindar, men just därför dukar under för första kalla fläkt.
Hovluften har aldrig i något land visat sig välgörande för det
nationella dramat, utan detta har, uppburet av de breda lagren, vanligen
utvecklat sig just i kamp mot hovdramat. Englands stora drottning,
Elisabeth, har icke, såsom man ofta påstått, främjat den Shakspereska
tragedien. Hon föredrog några smickrande maskspel framför egentliga
dramer, och det var på Londons folkteatrar, som den stora dramatiska
konsten hade sitt hem. På samma sätt var det i Spanien, och icke
ens i Frankrike var dramat framkallat och uppburet av hovet.
Corneilles, Racines och Molières bästa arbeten skrevos för de offent-
liga teatrarna, och de stycken, som diktades direkt för hovfestlig-
heterna, äro deras avgjort sämsta samt bristfälliga särskilt i drama-
tiskt hänseende.
Stockholm hade visserligen under denna tid vuxit till en efter
svensk måttstock betydande stad, men så betydande var staden
ännu icke, att den — såsom Elisabeths London och Ludvig XlV:s
Paris — kunde bilda någon motvikt mot hovet,
»stad» och
därmed var
Det, som
barocka, ej
konstsinnet
nöjde sig ej med diktkonstens och musikens skapelser, ej ens med
kostymskräddarens och dekorationsmålarens dyrbaraste fantasier,
utan man tog därjämte sin tillflykt till fyrverkarens och ingenjörens
konster och uppfinningar, man lånade till och med någon gång de
zoologiska trädgårdarnas invånare för att låta dessa uppträda pa
tiljan i de praktfulla festtågen, och den ene fursten eller hovmannen
sökte överbjuda den andre i förmågan — att slösa. Det dramatiska
element, som ofta kom till för att giva de löst sammanhängande
scenerna någon enhet, är i regeln föga starkt, väl därför att dylika
festföreställningar egentligen blott avsågo att vara skådespel för ögat,
432
h
fo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
