Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Lucidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och grev Peder för sig var han vill. Men har jag något att söka
av honom, så går jag till honom och bugar och bockar.’ När jag
bad honom bättre använda sina gåvor, söka ynnest hos de höga,
därav han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det
Vore väl tokigt att sälja sin frihet för några hundra riksdaler om
året. Och därtill vore det en idel inbillning om den äran, ty, sade
han, om ni sutte vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord eller
ni sutte vid den främre ändan av bordet och jag vid den andra, käre,
vad sällhets förmån hade I framför mig?»
Det ligger något rörande sympatiskt i denna bild. Lucidor,
bekymmerslöst sjungande på Stockholms gator, med händerna i
byxfickorna och huvudet fullt av drömmar, är en helt annan figur
ån Wivallius — denna blandning av fantasirik skurk och romanhjälte.
Men detta är blott en sida av hans väsen, den han vände utåt,
och det var den, som Columbus, vilken icke tyckes hava hört till
hans närmaste umgänge, fäste sig vid. Detta likgiltiga förakt för
•allt, för vilket människorna ävlas och sträva, var nog grundtonen i
■en världsåskådning, som den ensamme och hemlöse troligen mycket
tidigt vuxit in i. Men bekymmerslösheten vilade icke på någon
brist på känsla, ej heller på olust eller oförmåga att tänka över
livets frågor. Nattens svartaiver kommo ofta på besök hos honom,
och av 1600-talets skalder är han nog den mest lidelsefulle. Ingen
■kan såsom han måla orgien och ingen heller förtvivlan. Och med
full rätt skrev han om sig själv:
Jag vrider högt och djupt mitt spels osamse strängar,
Kan lell ej samljud få, fast våld dem sönderspränger.
Av allt att döma var han en djupt disharmonisk natur. Och må-
hända var det denna disharmoni, som hos honom alstrade denna
likgiltighet för det liv, som rörde sig omkring honom. Men en
dylik nonchalans var icke ofarlig. 1600-talet var auktoritetens år-
hundrade, och den stackars Lucidor fick ganska snart en obehaglig
känning av de fördomar, han så obesvärat satt sig över. Lucidor
var poet. Han diktade, därför att det roade honom att dikta. Men
så hade han gjort upptäckten, att poesien även kunde vara mat-
nyttig, och redan i Uppsala hade han börjat författa bröllops- och
begravningsdikter. Kommen till Stockholm, fortsatte han därmed,
och hur det gick till, berättar han själv. Strax sedan han kommit
till Stockholm, hade han träffat en bekant, en tysk student vid
namn Prillwitz, som tyckes hava varit yrkespoet, och av denne fick
han höra, att herr Kristoffer Gyllenstierna skulle fira sitt bröllop.
Ehuru han ej kände denne, beslöt han likväl att uppvakta honom
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
