Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Den metriska reformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles, och i deras ställe träda hexametern och alexandrinen. Vår
vers blir stadgad och regelbunden.
Om fördelarna av reformen, sådan som den under den närmaste
tiden kom att te sig, kan man möjligen hysa delade meningar.
Den svenska vers, som nu blev den enda brukliga i svensk dikt-
konst — ända fram till nyromantiken, då även friare versformer
infördes — har otvivelaktigt genom den regelbundna växlingen
av höjningar och sänkningar blivit stelare än knitteln med dess
fritt svävande betoning. Men å den andra sidan kan ej förnekas,,
att den knittel, som fanns vid Stiernhielms framträdande, var så
rå, så konstlös och monoton, att knappt någon kunde ana, vad
den i en mästares hand verkligen kunde bliva.
Lagerlöf. Olyckan var kanske snarare den, att man icke blev stående kvar
på Stiernhielms ståndpunkt. Han hade rört sig icke blott med
jamber och trokéer, utan med spondéer, daktyler, anapester o. s. v.,
och han hade skrivit både hexameter och alexandriner. Men den
antikiserande versens herravälde blev kort. Sylwan, som ingående
studerat denna tids metrik, skriver: »Bland personverserna har jag
för 1650-talet antecknat 30 fall av alexandriner mot 6 av hexa-
meter. Efter Hercules’ tryckning kom med det följande årtiondet
den señares stora period, men icke ens då kunde den i frekvens
tävla med alexandrinen. I Kungl. Bibliotekets samling i kvart stå
för 1660-talet 13 fall mot 20, medan foliotrycken visserligen upp-
visa 31 mot 29. Med 1670-talet inträdde en påfallande tvär bryt-
ning; alexandrinen hembar segern i tävlingen.» Till alexandrinens
seger bidrog nog ock, att Stiernhielms teorier på 1680-talet mötte
motstånd från ett håll, man minst kunnat vänta, från en av sam-
tidens skickligaste klassiska filologer, Petrus Lagerlöf. I sina en-
skilda akademiska föreläsningar, vilka tyckas hava varit mycket be-
sökta, vände han sig med stor skärpa mot Stiernhielms försök att
efterbilda antikens metra, vilka han förklarade vara oförenliga med
det svenska språkets natur.1 Olyckligtvis nöjde sig Lagerlöf ej
med detta, utan upptog även en annan sats från Opitz’ Buch von
der deutschen Poeterey (1624), nämligen att en vers måste vara,
»entweder ein jambicus oder trochaicus», och i sin svenska vers-
lära anför han inga daktyliska eller anapestiska versmått.
Lagerlöfs åsikter, förkunnade vid rikets främsta universitet och
stödda av Opitz’ auktoritet, hade ett ofantligt inflytande — som
även framgår av de talrika avskrifterna efter hans föreläsningar —
och följden av hans uttalanden i denna punkt blev, att den svenska:
1 Även Lagerlöf ansåg, att Stiernhielms vers verkligen var byggd på kvantitet och ej
som Lagerlöf anser vara riktigt — på accent, »structura» (d. v. s. stavelseräkning) och rim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
