Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - De litterära strömningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ ■ I
T
.Í
302
à
En av dessa förefaller vid första blicken alldeles oförenlig med den
hyperidealistiska tonen i Hôtel de Rambouillets älsklingsdikter, men
är i själva verket dess naturliga komplement. Det är den s. k.
burlesken, representerad av de preciösa damernas rolighetsminister,
den lille fule, puckelryggige Scarron, som travesterade Vergilius,
skämtade med den olympiska gudavärlden, med pastoralens herdar
och herdinnor, med deras rena kärlek och heroiska känslor och som
i sina dikter älskade att begagna språkets fulaste och vulgäraste
ord. Men däri ligger i själva verbet icke någon motsägelse. En
verkligt ideal natur ryggar tillbaka för det vulgära, men den falske
idealisten — och till dennes klass hörde det preciösa herrskapet i
Hôtel de Rambouillet — älskar i stället att föra ett slags dubbelt
bokhålleri med sin bättre och sin sämre människa och tillgodose
bägges smak. I teorien vandrade man fram efter »la Carte du pays
du Tendre», man uttalade sin beundran för de sirliga madrigalerna i
»la Guirlande de Julie», men man trodde aldrig rätt på verkligheten
av denna idealvärld, i vilken man officiellt dvaldes, och man kände
därför ett behov att för ett ögonblick kasta av hela denna falska
maskeradkostym för att vara sådan man i verkligheten var. Det
var detta behov, som Scarron tillgodosåg, och man kan därför förstå
hans popularitet utan att tillgripa den subtila förklaringen, att bur-
lesken också i viss mån var en marinism, enär den liksom den
verkliga älskade att omskriva varje uttryck, ehuru visserligen i en
vulgär form.
Reaktionen mot Hôtel de Rambouillet kom med de stora skalderna
på 1660-talet, med Molière, Boileau, Racine och La Fontaine, och
deras motto var Boileaus sköna ord: rien n’est beau que le vrai,
le vrai seul est aimable. Vad de vände sig mot var dels den
preciösa onaturen, dels dess vrångbild, den vulgära burlesken, och
mot båda satte de upp sanningen i liv och dikt. Ett uttryck skulle
framför allt vara naturligt, det var viktigare, att det var klart, än
att det var ovanligt och »spirituellt», och Boileau fördömde därför
strängt den samtida poesiens jakt efter förkonstlat originella om-
skrivningar. Men å den andra sidan ogillade han lika skarpt »hal-
larnas» råa språk, och även den av honom så varmt beundrade
Molière klandrade han, därför att denne allt för mycket offrat åt
Tabarin — en då populär marknadsgycklare.
Det var blott över en av de diktarter, som odlats i Hôtel de
Rambouillet, han icke ägde hjärta att bryta staven — det var över
den glada, ur det äkta galliska lynnet sprungna visan med dess
bekymmerslösa epikureism, dess älskvärda frivolitet och dess natio-
nellt franska grace, denna »poésie fugitive», som oberoende av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
