Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Antikvitetskollegiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’n
ffl F
Ii
•1.
■a,
i>
i
i
Pering-
skiöld.
tid hade även Dahlbergh avlidit, och ehuru 354 kopparstick voro
fullbordade, kom man sig ej för att utgiva det dyrbara plansch-
verket förr än omkring 1716 — således då den stormaktstid redan
var förbi, vilken Suecia antiqua et hodierna i ord och bild skulle
teckna. Nu blev verket i stället en minnesvård över en redan
svunnen tidsålder. Sådant som det är, är det emellertid ett verk-
ligt storverk, även om det icke i allo är fullt pålitligt och ofta
återgiver projekt till slott i stället för verkligen existerande. Den
tryckta texten är icke rudbeckiansk; Rudbeck omtalas väl med
stor aktning, men hans Atlantica-idéer accepteras icke, och Orn-
hielm hade just på denna grund avstyrkt Rudbecks medverkan i
företaget.
Vi vända oss nu till några andra forskare från denna tid. Örn-
hielms efterträdare såsom assessor i antikvitetskollegiet och Hadorphs
efterträdare såsom riksantikvarie var Johan Peringer (adlad Pering-
skiöld), född 1654, död 1720. Mer än de nyssnämnda tog han väl
intryck av Rudbeck, men rudbeckian kan han dock näppeligen
kallas. Hans Ättartal för swea och götha konunga hus (1725) är
ett praktverk, i vilket de rudbeckska genealogierna och hugskotten
ymnigt spela in, men efter detta och andra halvt officiella genea-
logiska arbeten bör han tydligen icke bedömas såsom forskare.
Lika litet kan man lägga honom till last, att han ånyo utgav
Halpaps falsarium, ty på dess äkthet trodde då alla forskare. Han
delade visserligen rudbeckianernas smak för de isländska sagorna,
men de sagor, han utgav, förtjänade till fullo den dåvarande forsk-
ningens uppmärksamhet; så är den första fullständiga editionen av
Heimskringla (1697) hans verk. Då så krävdes, förstod han dess-
utom att hävda sin ståndpunkt; så uppträdde han med både skärpa
och lärdom mot Rudbecks godtyckliga runtolkningar samt framhöll
där på ett fullt vetenskapligt sätt nödvändigheten av en fördomsfri
primärundersökning. Hans förnämsta verksamhet kan därför snarast
anses såsom en fortsättning av Schefferus’ och Hadorphs. Såsom
samlare av medeltidshandlingar var han måhända den flitigaste av
den tidens män. I den stora slottsbranden 1697 uppbrunno ej
mindre än 18 folianter av hans Diplomatarium, men utan att ned-
slås av motgången fortsatte han sina avskrifter, och ännu finnas av
hans hand ett Bullarium romanum i tre band (avskrifter av påve-
bullor), ett Opus diplomaticum eller avskrifter av kungabrev i 23
avdelningar, en samling, Pietas arctoa, i sju avdelningar, inne-
hållande avskrifter av testamenten cch donationsbrev, vidare av-
skrifter av koncilieakter m. m. i fem avdelningar o. s. v. — samlingar,
vilka, trots den bristande noggrannhet, som utgör ett kännemärke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
