Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Drottning Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bund med Frankrike och Sverige, och prinsarna i den tidens ideal-
romaner taga aldrig något hänsyn till landet. Vi kunna därför ej
förvåna oss över, att Kristina saknade all känsla för sitt folk. Snarare
såg hon, den vetenskapligt bildade furstinnan, med ett högdraget
förakt ned på den barbariska nation, som hon var satt att styra,
och sedan hon avsagt sig kronan, hade Sverige för henne intet
annat intresse än det rent ekonomiska ■— det var därifrån, hon fick
sitt underhåll, vilket hon under landets mest brydsamma läge sökte
utpressa med en kallhjärtad, för oss upprörande egoism.
Sin far hade hon ej sett, sedan hon var fyra år gammal, och Trosav-
detta minne kunde således ej hålla henne tillbaka från att avsvärja SvarJelsel
hans religion. Och det var mycket, som drog henne till den
romerska läran. Men säkert orätt har Geijer, då han säger, att hon
ur ateismen och indifferentismen kastat sig i den katolska kyrkans
armar. 1600-talet var i regeln varken ateistiskt eller indifferent,
och även en tänkare som Descartes var en ortodox katolik. Visser-
ligen röjer Kristina aldrig något katolskt bigotteri eller någon religiös
extas, men varken före eller efter avsvärjelsen möter man hos henne
något tvivel på eller ens likgiltighet för kyrkans lära. Trosför-
ändringen berodde säkerligen på helt andra skäl, och det var just
hennes religiösa övertygelse, som med all sannolikhet var orsaken
till tronavsägelsen. Ty utan svårighet insåg hon, att hon ej kunde
fortfara att regera, sedan hon övergått till katolicismen. Men hon
gjorde verkligen ett försök. I början av 1652 kommo två jesuiter
på hennes begäran hit, och hon frågade dem då, om påven icke
ville tillåta, att hon i hemlighet övergick till katolicismen, men inför
världen förblev lutheran. Då de båda emissarierna bestämt sade nej till
denna begäran, yttrade hon: Gott, då måste jag nedlägga kronan. Tros-
förändringen var således det primära, tronavsägelsen det sekundära.
Antagligen var det utan någon större motvilja, som hon avsade
sig kronan. Ty med sitt oroliga, nervösa lynne hade hon så till-
trasslat landets ekonomi, att hon tydligen insåg omöjligheten av att
själv reda ut härvan. Hennes slöseri hade varit fullkomligt oerhört.
Hennes regering var en följd av lysande fester, hon hade köpt
tavlor, böcker, medaljer och dylikt utan någon hänsyn till till-
gångarna, hon hade utdelat pensioner till höger och vänster, och
civillistan, som vid hennes trontillträde hade stigit till tre procent
av landets inkomster, hade 1653 ökats till tolv. Och allra värst var
hennes vanvettiga slöseri med förläningar. Tack vare dem stod landet
vid statsbankruttens gräns, och det var helt naturligt, att hon icke
kände sig äga krafter eller lust att åter bringa ordning i det kaos,
hon skapat.
10 Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. II. ^45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
