Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w
Y
3’0
H T,i
H’
omtala ringdanser av män och kvinnor under ackompanjemang av
sång, men i detta fall är han tyst.
Utan tvivel äro dessa anmärkningar mycket tungt vägande och
resultatet kanske alldeles riktigt. Men Chaucers vittnesbörd kan
dock blott åberopas för 1300- och 1400-talen, ej för de båda före-
gående seklen, och så vitt jag vet avse de uppgifter, man har om
en fransk episk-lyrisk dansvisa, egentligen blott 1100- och 1200-
talen. England var då ett franskt biland med en fransktalande
överklass, och det skulle hava varit ytterst egendomligt, om ett
franskt sällskapsnöje såsom carolen ej förekommit i England. Men
mot slutet av 1200-talet började redan en engelsk nationalitet ut-
vecklas, och det är då möjligt, att dansvisan blivit omodern. Utan
alla vittnesbörd om en engelsk dansvisa från äldre tider äro vi dock
icke, och detta medgiver ju även Steenstrup. I en krönika från
1100-talet, som handlar om en saksisk folkhjälte, Hereward, heter
det: »Mulieres et puellæ de eo in choris canebant» (kvinnor och
flickor sjöngo om honom i ringdanser, ty »chori» bör väl här åter-
givas med »ringdanser»). Att de engelsk-skotska balladerna blott
föreligga i sena texter, är ju sant, men detsamma är förhållandet
med de nordiska; likaså är det nog alldeles rätt, att flera av de
engelska, ofta mycket långa, balladerna aldrig sjungits, men detta
gäller väl ock om de nordiska romanvisorna från medeltidens slut.
Namnet »ballad» (av bailare = dansa) tyder dock på, att dylika
dikter äldst gjort tjänst såsom dansvisor, och frågan är ju egentligen
om 1100- och 1200-talens, ej om 1400-talets ballader. För min del
har jag därför svårt att, trots Steenstrups mycket goda motskäl,
uppgiva min förut hyllade mening, att balladen (d. v. s. ballad-
formen) kommit till Norden till en väsentlig del via England. Det
är möjligt, att förmedlingslänken varit icke engelska ballader, utan
anglonormandiska caroles, men att dessa, som i Norden framkallat
våra medeltidsballader, icke skulle hava givit väckelse till några
engelska dansvisor — det har jag svårt att tro, och likheten mellan
de engelsk-skotska balladerna och de nordiska är dock så pass
stor, att ett samband gärna bör finnas. Man har visserligen sökt
att förklara detta så, att de nordiska balladerna påverkat de engelska,
men mot denna hypotes kan så mycket invändas, att den svårligen
kan vara riktig. Balladen har säkerligen från Frankrike eller Eng-
land kommit till Norden. De nordiska förbindelserna med Frankrike
voro visserligen under 1200-talet relativt livliga, men de voro blott
av kyrklig art. Med England voro de däremot av merkantil, d. v. s.
världslig karaktär, och även detta gör det sannolikt, att den världsliga
dansvisan, liksom de världsliga riddardikterna, kommit till oss från
(i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
