Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första
tryckta
samlin-
garna.
allehanda Slagh, wid sin eigen gamble och Enfaldige Composition,
aldeles förvtan någor ändring eller Emendation Såsom dhe öfwer
kombne och vthi hastigheet afskrefne äre. Samlingen upptager i runt
tal omkring 50 ballader och synes av stilen att döma vara verkställd
av en enda person,1 förmodligen någon flitig fornforskare från vårt
storhetstidevarvs senare avdelning. Från 1700-talets början hava vi
slutligen en på egendomen Bergshammar förvarad visbok i två
volymer, av vilka den ena skall utgöra en ordagrann översättning av
Vedels Hundrede Viser och den andra bestå av avskrifter av äldre
och samtida skillingtryck. Till samma århundrades början hör ock
en av Petter Rudebeck gjord antikvarisk samling rörande Små-
land, i vilken flera intressanta ballader upptecknats.
Vid denna tid hade de bildade klasserna redan förlorat smaken
för dessa ålderdomliga dikter; de fortlevde visserligen ännu, men
blott bland de samhällsklasser, som ännu ej berörts av den nya
odlingen. Den moderna dikten — exempelvis Dalins — kunde väl
någon gång ikläda sig folkvisans enkla dräkt, men liksom herde-
kostymen var denna dräkt blott en »habit de campagne», som man
snart lade bort och som ej heller rätt passade.
Först med romantiken vid 1800-talets början kom balladen åter
till heders, utan tvivel genom uppslag från Tyskland, där Achim
von Arnim och Clemens Brentano utgivit den första samlingen av
tyska folkvisor, Des Knaben Wunderhorn (1806—08), och där kort
därefter bröderna Grimm kommit med sina folksagor, Kinder- und
Hausmärchen (1816—18). Den förste, som i Sverige på allvar kastade
sig på dessa antikvariskt-folkloristiska studier, var den originelle
Leonard Fredrik Rääf, som gjorde stora samlingar både från de
nyss omtalade visböckerna och från den muntliga traditionen. 1811
skickade han en samling till den götiska tidskriften Iduna, men av
okänd anledning blevo visorna där ej tryckta; enligt hans egen
uppgift omfattade hans samling då 160 nummer förutom de många
varianterna. Ungefär samtidigt vände sig Arvid August Afzelius’
intresse åt samma håll, och han sökte nu att få Rääf till medarbetare.
Men denne drog sig — icke utan skäl — för medarbetarskapet,
oph Afzelius började därför utan honom. 1814—1817 utgåvos så
hans Svenska folkvisor, till vilka Geijer skrev ett företal. Denna
upplaga, som nästan uteslutande stöder sig på moderna folkvise-
uppteckningar, av vilka de viktigaste gjorts av de nitiska samlarna
bröderna Wallman, är emellertid vetenskapligt ganska onöjaktig, och
1 I bandet — som förvaras på Kungl. Biblioteket och är känt under namnet
Mystiska sånger och folkvisor — har ock, utom lösa visor, infogats en av de visböcker,
vilka skrivaren lagt till grund för sin samling.
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
