Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Eufemiavisorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Å den andra sidan är det sant, att kyrkans män icke voro
vänner av en dylik »lättfärdig» litteratur. Men det är ju möjligt,
att hertig Erik hållit sig med någon mera världsligt sinnad hus-
kaplan, som ej haft några religiösa skrupler mot ett dylikt uppdrag.
Man kunde också gissa på en lekare, ty en dylik vandrande konst-
när, som huvudsakligen var hänvisad till sitt instrument, kan ju
tänkas hava gjort en turné till England samt där nödtorftigt lärt
sig anglonormandiska, och att förutsätta, att han varit skrivkunnig
°ch poet, är heller icke något allt för djärvt antagande. Men längre
än till dessa gissningar kunna vi ej komma.
Någon stor poet var han icke, men å den andra sidan icke någon Eufemia-
dålig. Han hade — såsom särskilt Nordfelt visat — sinne för
originaldikternas poesi, för naturbeskrivningar, för personernas psy-
kologi, som ofta gått förlorad i de norska versionerna. Och i varje
fall har han en förtjänst: inom den världsliga diktningen är han den
förste, som satt oss i kontakt med den stora europeiska medeltids-
kulturen, det vill i detta fall säga den franska. Ivan, som väl
är den mest betydande av de dikter, som han överflyttade på
»vårt mål», är visserligen icke någon stor diktskapelse, så vida
man bedömer den efter vår tids poetiska måttstock. Liksom
över huvud i medeltidens poesi saknar man egentlig karaktärs-
teckning. Kompositionen är ytterst löslig. Hjälten ilar från det
ena underbara äventyret till det andra, och dessa äventyr skulle
mycket väl kunna förminskas med hälften eller ökas till det
dubbla, utan att diktens svaga enhet därav skulle lida någon
egentlig skada. Diktens liksom överhuvud den »bretonska ro-
manens» betydelse ligger därför på ett annat område. Såsom jag
nyss nämnde, framträder nämligen här för första gången den ideali-
serade riddaren, riddaren sådan som tidens fantasi älskade att
föreställa sig honom — tapper till överdåd, ständigt invecklad i
äventyr av den mest underbara art, ej, såsom förut, blott i feodala
strider eller i kampen mot trons fiender, höviskt fulländad i seder
°ch tal, visserligen i det hela religiöst och politiskt indifferent,
men genast färdig att för en blick från den älskade »damen»
utan betänkande sätta livet på spel, och häri, i skildringen av kär-
leken, ligger det nya och betydande i den bretonska romanen. På de
Provençalska riddarborgarna och vid Aliénor de Poitous hov hade
kärleken blivit en vetenskap. Man sysselsatte sig där med de subtilaste
spörsmål rörande dess väsen, och »damen» hade blivit nästan en
madonna, vars minsta ynnestbevis ej kunde köpas dyrt nog. Men
även om man på detta sätt apoteoserade den älskade, fann man sig
därav ej föranledd att hålla äktenskapet i någon större helgd. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
