Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Fornaldarsagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
I
f
populära nöjesläsningen, och slutligen med Vergilius’ bekanta
äventyrsskildringar i Eneiden, framför allt naturligtvis skildringen av
Eneas’ Hadesfärd. Men just i denna mindre lärda och mindre
trogna form böra de nordiska väringarna ha fått höra dessa sagor
aV de soldater, skeppare och köpmän, med vilka de råkade samman
i kejsarstaden, och enligt min mening är det också Odysséen, som
i förgrovad form ligger bakom en av Saxos sagor. Den förekommer
i den åttonde boken och handlar om den äventyrsfard, som Torkel
företog till Geruths land. De flesta episoderna i denna saga kunna
nämligen återföras till episoder i Odysséen och Eneiden, och några,
som icke återfinnas där, kunna mycket väl tänkas återgå till den
byzantinska folksaga, som uppstått med den homeriska dikten som
utgångspunkt. Åter andra ha tydligen tillagts av de nordiska sago-
berättarna själva.
Oen märkligaste episoden i Odyssevs’ resa var naturligtvis hans
Hadesfard, och av folkfantasien har nog Hades uppfattats såsom
själva resans mål. Hades låg, enligt Odysséen, vid »Okeanos’ virv-
lande floder», vid kimmeriernas land och stad, »som lågo höljda i
moln och dimma, emedan den lysande Helios däröver aldrig blickade
tned sitt strålande öga, utan där en tryckande natt ständigt vilade
över de dödliga arma». Men så skildras ock det land, dit Torkel
styrde färden. Eör att nå fram måste man överfara oceanen, som
omgiver jorden, lämna sol och stjärnor bakom sig, genomvandra
baos och till sist resa över ljuslösa, av ett evigt mörker hemsökta
trakter. Detta är ju en nästan till orden lika skildring.
Torkels färd gynnas först av gunstiga vindar, men så uppstår
brist på livsmedel, och besättningen börjar lida hungerns kval. Man
uPptäcker då en ö, på vilken präktiga hjordar beta. Torkel för-
bjuder dock strängeligen folket att döda flera djur, än som oundgäng-
ligen behövas för att avvärja den värsta hungern, ty eljes skulle
ortens skyddsgudar komma att hindra deras avfärd. Denna epi-
sod är ganska säkert lånad från Odysséen. På irrfärden kommo
Odyssevs och hans kamrater till Helios’ ö. Odyssevs förbjuder dem
strängeligen att röra Helios’ oxhjordar. Men hungern blir dem över-
mäktig. »Slem är döden i varje gestalt,» — säger en av dem
“Värst är likväl av hunger att dö», och så börja de slakta oxarna.
Straffet uteblir icke, och så snart skeppen stuckit ut till havs,
uppstår en rasande storm, i vilken de förlisa. Torkel och hans
följeslagare komma därefter till ön Bjarmia, och Torkel förbjudet
dem där att tala till någon: »tystnad vore för dem det säkraste».
Aven denna episod har en viss motsvarighet i Odysséen. Da
grekerna fara förbi sirenernas ö, är faran, att de skola höra deias
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
