Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Vikingatidens svenska diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS«
Loke-
sagor.
samt nordiska.1 Både formen och innehållet tala således för, att
vi här återfunnit en dikt, som icke är specifikt isländsk, utan ett
uttryck för ett allmänt nordiskt åskådningssätt. För denna mening
talar ett särskilt skäl.
Det finnes nämligen en estnisk saga av denna lydelse. Åskgudens son
råkar i djävulens våld, och för att köpa sig fri måste han lova djävulen att
skaffa honom den säckpipa, på vilken »Gamlefar» spelade, då han ville frambringa
åska. En gång, då »gamlefar» sov — med handen på den dyrbara säckpipan
— smög sig sonen dit och förvandlade sig till ett »litet djur», som stack honom
på näsan. Gamlefar förde då i sömnen handen till näsan för att klia sig, och
sonen passade därvid på att stjäla pipan och gav den till djävulen, som gömde
den i.en järnkammare med sju lås — liksom Trym dolde hammaren sju raster
under jorden. Men nu »var det ingen åska mer i himlen, och därför kotn
intet regn, så att allt på jorden torkade bort i det ständiga solskenet». Det
hade åskgudens son ej tänkt sig, och genom ett ombud lät han därför under-
rätta »Gamlefar» om, var säckpipan fanns. Denne förbytte sig då till fiskare
(jämf. Hymiskvida) och lyckades få djävulen i sitt nät. För att bliva fri, måste
denne lova en stor lösesumma, och »Gamlefar» följde med honom till helvetet, där
ett stort gille började, varvid djävulen blev drucken. Gamlefar uppmanade
då värden att taga fram säckpipan, och då han fått den i sin hand, blåste
han så att alla djävlar störtade ned såsom döda. Och då han ännu en gång
blåste, öppnade sig regnportarna och jorden blev genomvåt, men »åsksonen
tog Gamlefar med sig såsom sin tjänare, och han lär ännu vara hos honom9-
I en annan variant skildras gillet i fråga såsom ett bröllop, men även utan
denna likhet äro överensstämmelserna så stora mellan den estniska sagan
och Trymskvida, att de tydligen måste betraktas som varianter av en och
samma. Esterna kunna icke hava lånat den från islänningar eller norrmän,
utan tydligen blott från de vid Estlands kust boende svenskarna, och med
hjälp av denna saga samt av Trymskvida kunna vi tämligen gott rekonstruera
det svenska fornkvädet. Det har haft samma burleska färgton som det norska,
men det har stått på en mera primitiv, mytologisk ståndpunkt. Och en ännu
mera primitiv form skymtar fram i en lapsk saga, som också måste hava
lånats från svenskarna. Ty från början var det nog icke åskgudens hammare
eller säckpipa, som råkade i jättevåld, utan det var åskguden själv. Så är det
i den lapska sagan om Jettanas och Termes. Jettanas var ett människoätande
vidunder, som bodde i en berghåla, och »i ett mål förtärde Jettanas en tre ars
gammal oxe och drack därtill två ankare öl» — en matlust, som erinrar o®
Tors i Trymskvida. En gång fängslade han själva Termes, åskan, som länge
var hans fånge, och intet regn fuktade då jorden. Men »då Jettanas en gång
föll i tung sömn, vågade därför en av Termes raskaste drängar sig in Jettanas
grotta och lyckades befria sin husbonde genom att avskära hans bojor. Ter’
mes steg genast upp till skyarna och gav därifrån starkaste blixt, dunder
och regn.»
Både i denna saga och i den estniska uppbäres huvudrollen av »åskgudens
dräng», som tydligen motsvarar den norska diktens Loke. Inom den isländska
1 En folkvisa, Tor av Havsgård, utgår från eddadikten, men har alls icke nagoB
betydelse för våra förfäders kännedom om eddadikten, då visan först på r6oo-talet
blev känd i Sverige.
r ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
