Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Runlitteraturen - Rökstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ fi
H »f i
■i A
stämmer alldeles med en historisk uppgift, som vi hava. De i Beowulf och
Ynglingatal omtalade svenska konungarna Ottar och Adils levde, såsom vi
sett, i början av 500-talet, och under denna tid pågick en strid mellan svear
och götar. Yngvar, som enligt den senare källan var Adils sonson, bör således
hava levat i slutet av 500-talet. Men då innehades, enligt samma här tydligen
historiska källa, Ostpreussen av »ester», och det gotiska riket hade då således
upphört att finnas till. Rökstensinskriften är omkring trehundra år senare,
och något historiskt minne av ett strandhugg av baltiska goter kan man knappt
hava haft. Det är kanske heller icke von Driesens mening. Däremot voro
gotiska sagor och dikter sedan länge bekanta i Norden. Jag har redan berört
det starka kulturutbytet under folkvandringstiden mellan Norden och goterna
vid Svarta havet, och i Eggjum-inskriften hava vi redan påträffat en poetisk
schablon — »gotna land» — som lånats från dessa dikter. Vad Rökstenen
har att berätta om goterna är således efter min mening saga, ej historia.
Enligt von Friesens tolkning har Tjodrik stupat för längesedan, men sitter
nu till häst i sin gravhög, under det att de tjugo konungarna, på vilka hämnd
skall utkrävas, ännu leva. Men i själva verket har inskriften en helt annan
tidsuppgift. Ulven ser, huru de ligga döda på slagfältet, och för att få fratn
sin mening nödgas von Friesen i ser inlägga ett futurum : att ulven skall få se
deras lik.
Inskriftens
original.
Inskriftens
innehåll.
Bakom inskriftens ined yngre runor skrivna del ligger således
enligt min mening en släktdikt, som troligtvis börjar med en an-
knytning till gotiska sagor — östgötarna voro ju goter och därför
särskilt intresserade just av dessa sagor. En strof ur dikten anföres,
och av de andra har ristaren gjort ett utdrag och ett sammandraget
referat. Huruvida detta är på prosa eller, såsom Sievers vill, pa
»memorialvers», tillåter jag mig ej att bedöma. Men redan före
Sievers hade jag framhållit, att denna del av inskriften, som då all-
mänt ansågs vara på prosa, hade en mängd vändningar, som vitt-
nade om ett versifierat original. För det första hava vi ord, som
sannolikt blott hört hemma i poesien, såsom valraubar (det latinska
»spolia» eller rov taget från en i striden nedlagd fiende). Vidare
hava vi kenningar, såsom histr Sigunnar (trollpackans häst — såsom
Pipping och Sievers läsa) eller histr Gunnar (Valkyrians häst, såsom
von Friesen läser). Och slutligen finna vi en ordställning, som är
versens och ej prosans, såsom uituanki an i stället för an uituanki
(på stridsfältet), Siulunt i i stället för i Siulunt, an urpi fiaru fot
urfii. an fiaru (blev utan liv).
Det första partiet i ättdikten handlar om en hjälte, som tolv
gånger å rad från olika män erövrat samma två »valrov» — något,
som tyckes förutsätta, att valroven elva gånger rövats eller stulits
från hjälten i fråga och sedan tagits tillbaka. Någon sådan saga
känner man icke, även om några liknande finnas. De två valroven
hava med all sannolikhet varit ett underbart svärd samt någon annan
dyrbarhet, och detta tyder på, att den östgötska ättdikten haft ett
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
